DHTML Menu By Milonic JavaScript

Svenska » Spiritualitet » Profetism » Den kristna profetian och dess problem (del 2) »

Den kristna profetian och dess problem (del 2)

Om vi ser på kyrkans historia, blir det tydligt att de flesta av de mystiska profeterna var kvinnor. Detta är ett mycket intressant faktum som kan hjälpa diskussionen om kvinnliga präster. Vad tycker ni?

RATZINGER: Det finns en uråldrig patristisk tradition som kallar Maria, inte prästinna utan profetissa. Titeln profetissa är Marias högsta titel inom den patristiska traditionen. Det inryms i Maria en preciserad definition av vad profetia egentligen är, det vill säga, denna intima förmåga att lyssna på, uppleva, känna, som tillåter en att känna Den Helige Andens tröst, att acceptera honom inom sig själv, göra honom fruktbar och föra honom fruktbar ut i världen. På sätt och vis kan det sägas, och utan att vara kategorisk, att det är ingen annan än den marianska linjen som representerar den profetiska dimensionen i kyrkan. Maria har alltid av kyrkofäderna setts som urtypen för den kristna profeten och det är från henne som den profetiska linjen inträder i kyrkohistorien. De stora helgonsystrarna hör också alla till denna linje. Den helige Ambrosisus står i stor tacksamhetsskuld till den heliga systern för den andliga väg han slog in på. Detsamma gäller för Basileios och Gregorius av Nyssa och den helige Benedikt. Längre fram, i slutet av medeltiden, möter vi några stora kvinnogestalter och bland dem måste vi nämna Francesca Romana. Under femtonhundratalet var Teresa av Avila mycket avgörande för Johannes av Korset och, generellt, för utvecklingen av tro och hängivenhet i sin helhet. Den profetiska kvinnolinjen var av stor betydelse i kyrkans historia: Katarina av Siena och Birgitta av Sverige får illustrera detta. Båda riktade sig till en kyrka som hade ett apostlakollegium och där sakramenten administrerades. Det viktigaste innehållet var kvar men hotades av förfall på grund av interna konflikter. De återuppväckte kyrkan och återställde i den värdet av evangelisk enhet, ödmjukhet, mod och evangelisation.

Ni sade att det slutgiltiga – vilket inte har samma innebörd som slutsats – i Uppenbarelsen i Kristus inte är slutgiltigt i termer av påståenden. Denna förklaring är av stort intresse för temat kristen profetia. Vi kan med rätta fråga oss i vilken grad profeterna kunde ha något radikalt nytt att säga i kyrkans historia och när det gäller teologin själv. Det verkar som om de flesta av de sista stora dogmerna kan sättas i direkt relation till uppenbarelser hos de stora helgonprofeterna, såsom Catherine Labouré när det gäller dogmen om Den obefläckade avlelsen. Detta är ett rätt lite utforskat tema i teologiböckerna …

RATZINGER: Ja, dessa teman behöver bli utforskade på djupet. Det tycks mig som om von Balthasar har belyst, att det bakom varje stor teolog finns en profet. Vi kan inte tänka oss Augustinus utan hans samröre med munkväsendet och särskilt med abbot Antonius. Detsamma gäller Athanasius. Det går inte att föreställa sig Thomas av Aquino utan den evangeliserande gåva som Dominicus förmedlade. Detta framkommer i läsningen av dennes skrifter. Detta tema spelade en viktig roll i hans tvist med det sekulära prästerskapet och med universitetet i Paris, dit han kallats för att reflektera över motiven för hur han levde. Han sade att den sanna regeln för sin orden återfanns i Bibeln och att den består i Apostlagärningarnas fjärde kapitel (”hela skaran var enade i ett hjärta och en själ”1) och av Matteusevangeliets tionde kapitel (”förkunna evangeliet utan att göra anspråk på något för egen del”2). För Thomas är det regeln bland regler. Varje monastisk form är endast ett förverkligande av denna ursprungliga modell som givetvis är av apostolisk natur men som Dominicus, i egenskap av profet, återupptäckte på ett nytt sätt. På grundval av denna första modell utvecklar Thomas sin teologi såsom evangelisation, det vill säga, som en cirkelgång med och för evangeliet, till en början förankrad i enheten i ”själ och hjärta” i de troendes gemenskap. Detsamma kan sägas om Bonaventura och Franciskus av Assisi; detsamma om Hans Urs von Balthasar som är otänkbar utan Adrienne von Speyr. Jag tror att det kan bevisas att för alla de stora teologerna har nya teologiska landvinningar varit möjliga endast efter att ett profetiskt inslag först har banat väg. Om någon endast arbetar med ett tänkande sinne kommer aldrig någonsin något nytt att hända. Allt fler tydliga system kan mycket väl urskiljas och allt fler förfinade frågor ställas men det sanna och rätta sättet på vilket stor teologi på nytt kan växa fram, är inte utifrån rationell teologi utan av en karismatisk och profetisk dragkraft. Och det är i denna mening, tror jag, som profetia och teologi passar som hand i handske. Teologin, i strikt vetenskaplig mening, är inte profetisk utan kan endast bli levande teologi med dragkraft och belysning av en profetisk impuls.

Trosbekännelsen säger att Den Helige Anden ”har talat genom profeterna”. Är ”profeterna” endast de i Gamla testamentet eller är detta också en hänvisning till de i Nya testamentet?

RATZINGER: För att besvara frågan bör vi studera den Nicenska trosbekännelsen på djupet. Utan tvekan är hänvisningen bara till Gamla testamentets profeter (se användningen av perfekt i ”har talat”) och som sådan är Uppenbarelsens pneumatologiska dimension starkt framhävd. Den Helige Anden föregår Kristus och bereder vägen för honom att sedan leda alla människor till sanningen. Det finns flera olika trosyttringar i vilka den här dimensionen framhävs. I den östra kyrkans tradition ses profeternas verksamhet som förberedande handlande av den Helige Ande som redan talar innan Kristus kommer och som talar i första person genom profeterna. Jag är övertygad om att tonvikten ligger på det faktum att det är Den Helige Ande som öppnar dörren för Kristus att bli accepterad ex Spiritu Sancto. Det som hände i och med Maria (genom helig Ande) var en händelse som var under noggrann förberedelse under lång tid. Maria tar i sig själv emot profetian i sin fullhet såsom ett fullödigt handlande av Anden. Hela profetians ursprung från Den Helige Anden koncentreras i henne i och genom Kristi avlelse. Enligt min mening utesluter detta inte den bakomliggande möjligheten att Kristus alltid avlas på nytt av den Helige Ande. Lukas själv ställer in berättelsen om Jesu barndom parallellt med Apostlagärningarnas andra kapitel vilket talar till oss om kyrkans födelse. I de tolv apostlarnas krets samlade kring Maria föds begreppet av Den Helige Ande och det händer igen i och med kyrkans födelse. Av detta skäl kan det sägas att om också trosbekännelsens text hänvisar endast till Gamla testamentets profeter, behöver det inte betyda att den Helige Andens verksamhet eller handlande är avslutad.

Johannes Döparen anges ofta som den siste av profeterna. Hur ska det tolkas enligt er åsikt?

RATZINGER: Jag tror det finns många skäl för det i många avseenden. Ett sådant är vad Jesus själv sade: ”Det var mot Johannes alla profetior från profeterna ledde”3; sedan skulle Guds rike komma. Jesus förklarar här själv Johannes som en slutgiltig referens och att det efteråt kommer någon till synes mindre storslagen men som i verkligheten är den störste i Guds rike, nämligen Jesus själv.4 Med dessa ord hålls Döparen fortfarande kvar inom Gamla testamentets ramar men som sådan representerar han nyckeln till dörren till det Nya testamentet. I denna mening är Döparen den siste av det Gamla testamentets profeter. Detta är också den rätta förståelsen av Johannes som är den siste före Kristus, han är den som bär hela den profetiska rörelsens låga och överlämnar den till Kristus. Han fullbordar allt som profeterna gjort så att löftet i Kristus kunde födas. Han slutför det profetiska arbetet i gammaltestamentlig mening. Det är viktigt att påpeka att han själv inte utger sig för att vara en siare utan enbart någon som profetiskt kallar människor till omvändelse och som därigenom förnyar och aktualiserar det messianska löftet från Gamla testamentet. Om Messias säger han: ”Mitt ibland er står en som ni inte känner.”5 Även om detta tillkännagivande innehåller en förutsägelse förblir Johannes trogen en profetisk modell om att inte förutsäga framtiden men att meddela att tiden för omvändelse är inne. Johannes vädjan är en uppmaning till Israel att återvända till sig självt och vända om för att, i frälsningens timme, känna igen Honom som Israel alltid har väntat på och som nu är här. Johannes personifierar därmed den siste profeten från förfluten tid och sedan den särskilda löfteshandlingen i Gamla testamentet. Vad som kommer efter det blir en annan slags profetia. Av denna anledning kan Döparen kallas den siste av Gamla testamentets profeter. Detta betyder ändå inte att profetian med honom är avslutad. Detta skulle strida mot S:t Paulus undervisning när han i det första Tessalonikerbrevet säger: ”Utsläck inte Anden och förakta inte profetians gåva.”6.

I en mening skiljer sig profetian i Nya testamentet från den i Gamla testamentet eftersom Kristus inträdde i historien. Men om man tittar på profetians väsen, vilket är att ingjuta Ordet från Gud in i kyrkan, förefaller det inte finnas någon skillnad alls ...

RATZINGER:: Ja, en skillnad men med en grundläggande gemensam struktur. Skillnaden ligger i sättet att förhålla sig till Kristus, som till Honom som kommer, till Honom som redan har kommit eller som ännu ska komma. Anledningen till att tiden för kyrkan på det strukturella planet är samma som Gamla testamentets, eller åtminstone mycket lik och där dess nyhetsvärde ligger, förtjänar att utforskas och tränga djupare i.

Man ser inom teologin ofta en tendens att radikalisera skillnaderna mellan de Gamla och Nya testamentena. Detta sätt att presentera skillnaderna förekommer ofta på ett konstlat sätt, grundat på abstrakta principer i motsats till faktiska omständigheter ...

RATZINGER: Att radikalisera skillnaderna utan att vilja se den intima enheten genom historien mellan Gud och människor är ett fel som inte kyrkofäderna begick. De föreslog ett tredelat schema, ”umbra, imago, veritas” [skuggan, bilden, sanningen], där Nya testamentet är bilden. Därför är inte Gamla och Nya testamentet i motsatsförhållande till varandra som skugga och verklighet, men inom triaden skugga, bild och verklighet hålls förväntningarna på den definitiva uppfyllelsen vid liv och Nya testamentets tid, kyrkans tid ses som en bakomliggande plan, mer upphöjd men fortfarande på löftets väg. Detta är en aspekt som intill idag, tycks det mig, inte har beaktats tillräckligt. Kyrkofäderna betonade kraftfullt det Nya testamentets mellanliggande natur i vilken alla löften ännu inte har uppfyllts. Kristus kom i köttet, men kyrkan väntar fortfarande på hans fulla Uppenbarelse i härlighet.

Kanske detta är ett ytterligare skäl till varför många profetiska gestalters andlighet bär eskatologins kännetecken …

RATZINGER: Jag tror – utan att medge något svärmiskt eller passionerat med det apokalyptiska – att detta hör till profetians natur. Profeterna är de som tar fram kristendomens dimension av hopp. De är kanaler till åtkomst av det som fortfarande måste ske och tillåter oss därför att gå bortom tiden för att uppnå vad som är väsentligt och definitivt. Denna eskatologiska karaktär, denna dragkraft att gå bortom tiden, är verkligen en del den profetiska andligheten.

Om vi sätter profetisk eskatologi i relation till löfte ändras bilden helt. Det är då inte längre ett budskap som inger rädsla utan ett som öppnar upp en horisont i vilken hela skapelsen utlovad genom Kristus blir uppfylld …

RATZINGER: Att kristen tro inte inspirerar till rädsla utan övervinner detta är ett grundläggande faktum. Denna princip måste utgöra grunden för vårt vittnesbörd och vår andlighet. Men låt oss gå tillbaka för ett ögonblick till vad vi sade tidigare. Det är av yttersta vikt att klargöra i vilken mening kristendomen är uppfyllelsen av löftet och i vilken mening den inte är det. Jag tror att det finns ett nära band mellan den nuvarande troskrisen och det otillräckliga förtydligandet av denna fråga. Det finns tre inneboende faror här. Den första är att Gamla testamentets löften och förväntningarna på människors frälsning bara ses i en immanent mening i form av nya och bättre strukturer, av perfekt effektivitet. Utformad på detta vis visar sig kristendomen bara vara ett nederlag. Utifrån detta grundläggande perspektiv har det gjorts ett försök att ersätta kristendomen med trosideologier under arbete och sedan med löftesideologier vilka endast är varianter av marxismen. Den andra faran är att se kristendomen som något enbart förknippat med livet efter detta, något rent andligt och individualistiskt vilket motverkar hela den mänskliga verkligheten. Den tredje faran, särskilt hotande i kristider och vid historiska vändpunkter, är att ta sin tillflykt till det apokalyptiska såsom något svärmiskt. I motsats till allt detta är det allt angelägnare att den äkta strukturen av löfte och uppfyllelse inneboende i den kristna tron presenteras på ett begripligt och levande vis.

Vi noterar ofta en stor spänning mellan den rent kontemplativa och apofatiska eller negativa mysticismen och den profetiska mysticismen. Karl Rahner visade på denna spänning mellan dessa två sorters mysticism.7 Vissa hävdar att den kontemplativa och apofatiska mysticismen är den mest upphöjda av de två, mer ren och andlig. Några avsnitt hos Johannes av Korset förklaras i ljuset av detta. Andra anser att apofatisk mysticism, i slutändan, är ovidkommande för kristendomen eftersom den kristna tron i huvudsak är en Ordets religion.8

RATZINGER: Ja, jag skulle säga att autentisk kristendom också har en missionerande dimension. Den syftar inte bara till att upphöja den enskilde, men ger denne en uppgift genom att sätta honom i kontakt i Anden med Ordet, med Kristus, med Logos. Detta betonas starkt av Thomas av Aquino. Innan Thomas sades det: Munk först och sedan mystiker, eller präst först och sedan teolog. Thomas accepterar inte detta eftersom det mystiska mandatet uppfylls genom mission eller uppdrag. Och mission är inte den lägsta formen av liv vilket, som kontrast, Aristoteles tänkte. Han såg den intellektuella kontemplationen som det högsta steget i livet, vilket sedan inte vet av något ytterligare uppdrag. Detta är inte något kristet begrepp, säger Thomas, eftersom den mest fulländade formen av liv har en blandad karaktär, det vill säga, mysticism och uppdrag i evangeliets tjänst. Teresa av Avila framhöll detta begrepp mycket tydligt. Hon ställer mysticism i samband med kristologi, och ger det därigenom en missionerande struktur. Genom detta avser jag inte att utesluta att Herren kan inspirera kristna mystiker som inte har någon typ av uppdrag inom kyrkan; men jag vill klargöra att kristologi, som grund och mått för all kristen mystik (Kristus och den Helige Anden är oskiljbara), indikerar en annan struktur. Jesus Kristus ”ansikte mot ansikte” med Fadern innefattar hans ”att vara till för andra”, det innefattar ett ”varande för alla”. Om mysticism väsentligen är att komma i gemenskap med Kristus, är detta ”vara till för” en innebörd inifrån.

Många kristna profeter, som Katarina av Siena, Birgitta av Sverige och Faustina Kowalska tillskriver sina profetiska diskurser till uppenbarelser av Kristus. Dessa uppenbarelser definierar ofta av teologin som privata uppenbarelser. Men begreppet verkar vara mycket reducerande eftersom profetian alltid är för hela kyrkan och aldrig är helt privat …

RATZINGER: Inom teologin syftar begreppet ”privat” inte endast på den berörda personen och ingen annan. Snarare är det ett uttryck för graden av betydelse, som i fallet med exempelvis ”privat mässa”. Det vill säga att ”uppenbarelser” av kristna mystiker och profeter kan aldrig göra anspråk på samma nivå som den bibliska Uppenbarelsen; de kan endast leda till den och de måste mäta sig själva utifrån den. Men det betyder inte att dessa typer av uppenbarelser inte är viktiga för kyrkan i sin helhet. Lourdes och Fatima är bevisen för att de är viktiga. Slutligen är de rätt och slätt en vädjan för den bibliska Uppenbarelsen, och av detta skäl är de viktiga.

Kyrkans historia visar på att inget av detta sker utan att den ena eller andra sidan skadas. Hur skulle ni förklara detta dilemma?

RATZINGER: Det har alltid varit så. Den profetiska inverkningen kan inte komma tillstånd utan ömsesidigt lidande. Profeten är kallad till att på ett särskilt sätt imitera lidandet: att vara redo att lida och dela korset med Kristus är hans riktiga måttstock. Han försöker inte imponera på sig själv. Hans budskap verifieras och görs fruktsamt i korset.

Det är frustrerande att se att de flesta av kyrkans profetiska gestalter avvisades under sin livstid. Att bli en måltavla för kritik och avvisande verkar nästan oundvikligt. Så är fallet med majoriteten av kristna profeter och profetissor ...

RATZINGER: : Ja, det är sant. Ignatius av Loyola fängslades och samma sak hände Johannes av Korset. Birgitta av Sverige var på väg att dömas vid konciliet i Basel. Men av tradition är Kongregationen för trosläran mycket försiktig rörande mysticismiska anspråk. Denna attityd är mer än väl berättigad med tanke på att det finns en hel del falsk mysticism och många patologiska fall. Det är därför nödvändigt med en mycket kritisk attityd för att undvika varje risk för sensationalism, fantasier och vidskepelse. Mystikern känns igen i lidandet, i lydnaden och i sin förmåga till uthållighet. Därför dröjer sig en sådan röst kvar under tidens gång. När det gäller kyrkan måste den vara försiktig så att den inte ”dödar profeterna”9 om den ska kunna undvika tillrättavisning.

Denna sista fråga kan vara lite generande. Det gäller en nutida profetisk gestalt – grekisk-ortodoxa Vassula Rydén. Av många troende, och många teologer, präster och biskopar i den katolska kyrkan, anses hon vara en Kristi budbärare. Hennes budskap, vilka har översatts till 34 språk sedan 1991, är kända över hela världen. Kongregationen för trosläran har dock ställt sig negativa i frågan. År 1995 års notifikation över de otydliga punkterna, likväl de positiva aspekterna av hennes skrifter, tolkades av vissa kommentatorer som ett fördömande. Är det så?

RATZINGER: Du har berört en mycket problematisk fråga. Nej, notifikationen är en varning, inte ett fördömande. Utifrån en strikt formell synpunkt kan ingen dömas utan rättegång eller utan att först ha getts möjligheten att föra fram sina åsikter. Vad vi säger är att det finns många saker som inte är tydliga. Där finns några diskutabla apokalyptiska element och ecklesiologiska aspekter som är otydliga. Hennes skrifter innehåller mycket gott men säden och agnarna blandas. Det är därför vi uppmanar katolska troende att se det hela med försiktiga ögon och att bedöma det med kyrkans ständiga tro som måttstock.

Fortsätter proceduren med att klargöra frågan?

RATZINGER: Ja, och under klarifikationsprocessen måste de troende vara försiktiga, och hålla fast vid ett urskiljande förhållningssätt. Det råder ingen tvekan om att det finns en utveckling i skrifterna som ännu inte verkar ha avslutats. Vi måste komma ihåg att återgivandet och återspeglandet av en inre kontakt med Gud, även när det gäller äkta mysticism, alltid beror på den mänskliga själens möjligheter och begränsningar. Obegränsat förtroende bör endast ges till Uppenbarelsens sanna Ord vilket vi möter i den tro som förmedlas av kyrkan.

Föregående sida


Fotnoter

1 Apg. 4:32
2 Matt. 10:8-10
3 Matt. 11:13
4 cf Matt. 11:11-15
5 Joh. 1:26
6 Tess. 5:19-20
7 ”… verkligen, det kunde sägas med lite överdrift att den mystiska teologins historia är historien om devalveringen av det profetiska till förmån för en omvärdering av en ren ’kontemplationsinfusion’.” (K. Rahner. op. cit. , sid. 21).
8 ”Vi kunde säga att den sammansatta enheten mellan Gud och visionärers 'tecken', en enhet som av tecknen kräver en historisk natur, i en mening korresponderar mer till kristendomens grundläggande natur, sedd som en rent ’mystisk enhet’, i avsaknad av bilder och mot bakgrund av att det gamla problemet alltid gör sig påmint, om ifall andens rent transcendenta fromhet är sant kristen.” (ibid sid. 15).
9 cf Luk. 13:34 och Matt. 23:37-39

DIDASCALIE

Kardinal Joseph Ratzinger på pilgrimsfärd till Jerusalem.

På dessa sidor, uppgifter om Jungfruns portal, Parma Baptisterium, ett arbete av Benedetto Antelami, 1200-talet. Lunetten, den halvmåneformade valvbågen, innefattar profeter som håller gyllene skivor med bilder på apostlarna. Här profeten Esra och aposteln Bartolomeus.

Lunetten. I mitten från vänster, De vise männens tillbedjan, Madonnan och barnet samt Josefs dröm. I de yttre innefattningarna på Jungfruportalen avslöjar en inskription datumet för byggandet av Baptisteriumet.

Profeterna Jesaja och Jeremia och apostlarna Petrus och Paulus

 
Spiritualitet
Böner
Föredrag
Brev
Artiklar
Mirakler
Reflektioner kring budskapen
Bönegrupper
Pilgrimsresor & retreater
Profetism
    Uppenbarelse och profetism
    Den kristna profetian och dess problem (del 1)
    Den kristna profetian och dess problem (del 2)
    Vassula Writes a Letter on Prophecies
    The Foundations of the Earth Will Rock
    Ett varningsbudskap till världen och till USA
Lidandet

Böner
Urval från budskapen
 

Föredrag
Några utvalda tal av Vassula m.fl, i kronologisk ordning.
 

Brev
Vassula skriver om olika ämnen.
 

Artiklar
Artiklar av en rad olika författare i blandade ämnen.
 

Mirakler
En samling av bevittnade mirakler relaterade till Vassula och Sant Liv i Gud.
 

Reflektioner kring budskapen
Regelbundna meditationer, reflektioner och kommentarer till utvalda budskap.
 

Bönegrupper
Sant Liv i Gud bönegrupper och föreningar
 

Pilgrimsresor & retreater
Kommande och tidigare pilgrimsresor och retreater med Sant Liv i Gud
 

Profetism
Artiklar och budskap relaterade till profetism
 

Lidandet
Vassula erfar Jesu lidande.
 

 
 
DAGENS BUDSKAP:

Jag är lik en Väktare
 
FÖREGÅENDE BUDSKAP:

Mina Mysterier skall förbli Mysterier
 

 
HUVUDNYHETER:

Pilgrimsresa 2019 till Grekland - öppet för anmälan
Nu är det möjligt att anmäla sig till nästa pilgrimsresa 26 oktober - 3 november 2019

 
 



Snabbsök

© Vassula Rydén 1986 Alla rättigheter förbehållna
X
Enter search words below and click the 'Search' button. Words must be separated by a space only.
 

EXAMPLE: "Jesus Christ" AND saviour
 
 
OR, enter date to go directly to a Message