DHTML Menu By Milonic JavaScript

Svenska » Spiritualitet » Profetism » Uppenbarelse och profetism »

Uppenbarelse och profetism

av Niels Christian Hvidt

Ett tal som hölls vid konferensen ”Den Helige Andes gåvor vid början av det andra millenniet” i Cattolica den 18-21 september 1998, arrangerad av ”The Movement of Hope”.

Mina damer, herrar och kära vänner. I morgon ska vi höra vår tids bäst kända profet – Vassula. Hon är också den mest omstridda av alla mystiker, men detta innebär inte automatiskt att hon är falsk. Snarare kommer jag att visa att detta är en av profetismens kännetecken: profeten är aldrig populär. Fader Somavilla kommer att tala om den profetiska traditionen i kyrkan och att jämföra Vassula med andra profeter. Marino Parodi kommer att introducera Vassula för er och Vassula kommer själv att tala om sin profetiska erfarenhet.

Du har säkert hört: Vi behöver inga profeter mer eftersom Gud har talat till oss genom sin Son och därför finns det inget mer att säga. Både Martin Luther och Johannes av Korset sa detta, men Johannes av Korset sa det i en mycket särskild betydelse och i en väldigt polemisk kontext. Skild från denna kontext förstår man inte Johannes av Korsets ord på rätt sätt.

Det händer att katolska teologer lägger fram idén att profetismens gåva tog slut i och med Kristi ankomst i köttet och förnekar så den Helige Ande möjligheten att ge olika gåvor till sina barn idag. Det är detta problem som jag kommer att behandla i denna uppsatts. Jag kommer att framhålla att denna idé är en missuppfattning av grundläggande kristna sanningar och att det inte är riktigt att som kristen säga att Gud inte har mer att säga. Jag kommer att göra det genom att fokusera på själva naturen och förståelsen av kristen profetism, framhålla vad en kristen profet är och vad som är Guds syfte med att sända profeter till världen.

”Finns här ingen Herrens profet, så att vi kan fråga Herren?” (2 Kung. 3:11). Dessa ord kommer från en kung i det Gamla testamentet under en svår politiskt situation. Profeterna hade en viktig roll i det Gamla testamentet. Stora delar av det Gamla testamentet verkar vara direkta profetiska uppenbarelser från Gud. Profeten upplever Guds ord och predikar det till sina samtida, inte som hans ord utan direkt som ”Herrens Ord”. Den profetiska linjen fortsätter i det Nya testamentet eftersom flera delar i det Nya testamentet talar om profeter. Men vad händer i och med Bibelns sista bok? Slutar Gud helt plötsligt att uppenbara sig? Packar Han sina resväskor, åker på långsemester tills den dag han kommer tillbaka ”på himlens skyar”? (Mark. 14:62) Eller uppenbarar Han sig själv när Han finner det nödvändigt, precis som Han har gjort förut i historien? Helgonens erfarenheter och kyrkans mystiker verkar bekräfta detta sista påstående.

Varje person som studerar ämnet profetism kommer att göra några intressanta upptäckter: det har alltid funnits profeter i kyrkan som uppträdde och talade som det Gamla och Nya testamentets profeter gjorde. Det verkar vara möjligt att karaktärisera den kristna profetismens kännetecken och roll i kyrkan. Man kommer att upptäcka att teologiska arbeten som handlar om profetism inte leder till teologins periferi, utan till teologiska hjärtefrågor. Och slutligen kommer man att förundras över hur lite teologiskt arbete som har gjorts på detta område.

Kristna profeter

Kristna, judar och muslimer tror att Gud uppenbarade sig själv för profeterna i det Gamla testamentet för att leda sitt folk genom svåra situationer. Johannes Döparen kallas för den sista profeten i det Nya testamentet, i den betydelsen att han var den sista som tillkännagav Messias ankomst, men han är inte den sista profeten nämnd i det Nya testamentet. Lukasevangeliet beskriver både Simeon och profetissan Hanna, vilka båda profeterade om barnet Jesus (Lukas 2:25-28). Jesus kallar sig själv för en profet och säger att en profet aldrig kommer att bli mottagen i sin hemstad (Johannes 4:44). I Apostlagärningarna nämns både manliga och kvinnliga profeter i församlingarna. Filippos blir tillsagd av en ängel att möta en man i en vagn, som ska komma på en särskild väg, och till vilken han talar om evangeliet (Apg. 8:26-40). Genom en vision förstår aposteln Petrus att han inte ska göra skillnad mellan olika raser, utan att alla människor är lika i Guds ögon (Apg. 10:11-16). Pauli omvändelse framkallas av en vision av Kristus och hela hans mission åtföljs av visioner. En annan profet, Agabus, säger till Paulus innan hans resa till Jerusalem att han kommer att fängslas i Palestina (Apg. 21:11).

Paulus skriver i ett av sina brev om profeterna i kyrkan och benämner dem direkt efter apostlarna. Profeterna verkar ha varit ett av de många ämbetena i kyrkan. Precis som det fanns präster, fanns det profeter, lärare, diakoner och exorcister. Paulus skriver om profeterna att de bygger upp, uppmuntrar och tröstar andra personer (1 Kor. 14:3-4). Profeterna i Nya testamentets församlingar verkar ha varit resande profeter som åkte från församling till församling, fastän kyrkan i Jerusalem och Antiokia verkar ha haft permanenta profeter (Apg. 11:27; 13:1). Den sista boken i Nya testamentet – Uppenbarelseboken – är en lång samling av visioner och profetiska uppenbarelser. Profetismens närvaro i Nya testamentet är enorm. Som kristna tror vi att den verklighet som beskrivs i det Nya testamentet är grunden för all senare kristendom. Om nu detta är fallet så verkar det vara felaktigt att utesluta profetism från den kristna kyrkans agenda.

Så är det också – den tidiga kyrkans skrifter som kom direkt efter Bibeln beskriver tydligt profeternas närvaro. En av de viktigaste samlingar av källorna, de så kallade Apostoliska fäderna, beskriver tydligt profetismens närvaro i den tidiga kyrkan. En av texterna i denna samling, ”Hermas herden”, talar i profetiska uppenbarelser om livet i församlingarna och vad som kommer att hända i framtiden. Likheten med Uppenbarelseboken är slående. Ett annat gott exempel i de Apostoliska fäderna är ”Didaché” (de tolv apostlarnas lära), vilket innehåller långa delar om hur de troende ska bedöma autenticiteten hos profeterna. I ”Didaché” är det moraliska uppförandet det främsta tecknet på en äkta profet. Andra antika kyrkliga källor talar om andra kriterier för bedömning av profeter: Profeterna ska dömas efter deras frukter och deras budskap.

Profetismens ansikte förvandlas

Profetism som ett fenomen och funktion i kyrkan försvinner inte. Ändå måste man säga att profetismens ansikte förändras. I början leddes kyrkan av både präster och profeter, men profeter som ett ämbete försvann nästan helt redan under det första kristna århundradet. Fastän det förblir ett ”ämbete i kyrkan” ända fram tills slutet av det andra århundradet, finns det främst utanför kyrkans institutionella ramar. Detta betyder inte att den Helige Ande överger institutionen, men att profetism i dess klassiska karismatiska form uppstår främst spontant utanför en välorganiserad institution. Det faktum att vissa påvar och andra kristna ledare har haft visioner och profetiska uppenbarelser förändrar inte denna huvudsakliga trend. Det finns olika anledningar till att profet slutar bli ett ämbete, främst de negativa erfarenheter som de falska profeterna gett. Falska profeter är profetismens Akilleshäl och det främsta skälet till den negativa utveckling profetismen som fenomen genomgick.

Auktoritet i den tidiga kyrkan var något karismatiskt och grundades på direkta erfarenheter av den himmelske Kristus genom profeterna. Den negativa erfarenheten av falska profetior ledde till en förändring i auktoritet där kyrkan förflyttades från denna karismatiska och vertikala auktoritet till en mer horisontal, grundad på det historiska vittnesbördet om den historiske Jesus liv och lära. Detta var en process som fick en enorm konsekvens på kristendomens utveckling. Det ledde till behovet av ett säkert och otvivelaktigt vittnesbörd om Jesu liv, vilket Bibeln blev det naturliga svaret på (Hallbäck 60).

De flesta profeterna är kvinnor

En annan förändring i profetismens ansikte är att kvinnor blev kristna profeter. Detta gäller särskilt den katolska traditionen. I det Gamla testamentet är de flesta profeterna män. Det Nya testamentet talar om både manliga och kvinnliga profeter. Men i och med början av Hildegard av Bingen på 1300-talet, blev privilegiet att ta emot budskap från Gud och att proklamera dem som ”Herrens Ord” nästan enbart kvinnligt. Alla de stora profeterna är kvinnor: Birgitta av Vadstena, Katarina av Siena, Jean d’Arc, Maria a la Coque och syster Faustina Kowalska, för att bara nämna några av dem. Dessa kvinnor – de flesta senare kanoniserade helgon – har spelat en mycket viktig roll i kyrkans liv. Flera av kyrkofäderna relaterade profeterna till ett kvinnligt element i kyrkan. Särskilt Maria, Jesu moder, avbildas som profeten par excellence. Maria är urtypen av kristen profetism genom hennes villighet att lyssna och ta emot Guds Ord för att låta det bära frukt och växa i världen

Om man vänder sig till teologin för att lära sig mer om profetism och vad exakt en profet är och gör, kommer man att göra en överraskande upptäckt. Rino Fisichella skriver ”att konfronteras med ämnet kristen profetism är som att begrunda bråte efter skeppsbrott” (sid. 788). Få teologiska ämnen har behandlats så dåligt som kristen profetism. Teologer som Karl Rahner (sid. 22), Hans Urs von Balthasar (sid. XI) och Joseph Ratzinger (sid. 106) har berört denna nästan blanka ruta på den teologiska kartan. Men den nästan blanka rutan är intressant för den reflekterar en av profeternas karaktärer: de är aldrig populära! Precis som kyrkan normalt har avvisat profeterna medan de levde, så har det även funnits en vilja inom teologin att bli klar med ämnet så fort som möjligt.

Nya infallsvinklar

I den katolska traditionen föraktas profetism på grund av en väldigt olycklig tendens inom den katolska teologin. Det handlar om definitionen för den komplexa uppfattningen av uppenbarelsen. Problemet är hur man definierar vad uppenbarelse är för något. Under en lång tid ansågs uppenbarelse vara ingenting annat än lära. Gud uppenbarar sig bara för att ge undervisning och läror till kyrkan. Denna uppfattning om uppenbarelse kallas också för den dogmatiska synen på uppenbarelsen. Från denna uppfattning kom sedan tanken på uppenbarelsens slut i och med den sista aposteln. Du har säkert hört talas om denna lära. Den är väldigt viktig och har influerat idén kring profetism väldigt mycket. Det är uppenbart: om uppenbarelsen bara handlar om Jesu lära och om apostlarna har gett oss allt vi behöver veta för vår frälsning, då har Gud inget mer att säga oss. För det kan inte finnas någon bättre uppenbarelse än den om Jesus Kristus och ingen lära bättre än den han gav till sina lärjungar.

Men denna uppfattning av uppenbarelsen har tydliga avigsidor. Först och främst betyder det att Gud är en Gud som efter att han har sagt allt i sin son packar sin resväska och åker på en lång semester tills han kommer tillbaka på domedagen. Men detta är inte den kristne Guden. Jesus uppenbarade Gud som den Gud som ständigt söker sina skapade varelser, eftersom han älskar sina varelser.

Det andra Vatikankonciliet rättade till många av dessa missuppfattningar. Konciliets teologer kom fram till att Guds uppenbarelse inte bara handlar om läran. När Gud uppenbarar sig själv vill han inte bara lägga till ytterligare en bok om dogmatik. Han uppenbarar sig själv för att han älskar sin kyrka och för att han vill dra sina barn in i gemenskap med sig själv. Denna nya idé om uppenbarelsen kallas för den personalistiska synen på uppenbarelse. På detta sätt blir tanken på slutet av uppenbarelsen i och med den sista aposteln uppfattat som en ofullkomlig bild av uppenbarelsen. Det visade sig att ordet ’slut’ var en felaktig översättning av det latinska ordet completare, vilket, som ni vet, inte betyder slut utan fullbordan – Kristus är den fullkomliga uppenbarelsen av Gud, men inte den sista manifestationen.

Detta är väldigt viktigt i förståelsen av kristen profetism. Det betyder att det mycket väl kan finnas kristna profeter. Det är sant att de inte kan säga något som går emot Gud uppenbarelse i Kristus. Bibeln är det normativa vittnesbördet om Kristi uppenbarelse, men inte det sista och som Jesus säger i Bibeln: Jag har fortfarande mycket att säga er” (Joh. 16:12). Och på ett annat ställe säger evangelisten Johannes att de ord och gärningar som Jesus gjorde inte kan skildras för sig – ”om de skulle det skulle de fylla hela världens böcker” (Joh. 21:25). Ibland har kyrkan kanske kommit så långt bort från Kristi uppenbarelse att profetens ord uppfattas som ”nya ord”. Men eftersom Kristus är Guds Ord, så är det logiskt att en profet aldrig säger något väsentligt nytt eftersom Guds Sanning bara är en enda.

Hans Urs von Balthasar är en av de viktigaste teologerna i vårt århundrade. Vid Gregoriana Universitetet finns det för närvarande mer utläggningar om Balthasar än om någon annan teolog. Balthasar är en teolog som har reflekterat djupt kring ämnet kristen profetism. Han tror att Kristus potentiellt har livet, och att Kristi offer har gjort allting nytt på en objektiv nivå – Kristus gav det offer som var nödvändigt för att bryta ner muren mellan Gud och människan. Han har gett människan möjlighet till förening med Gud, men denna möjlighet väntar fortfarande på dess fullbordan. Om man tittar på vad människan har genomfört enbart under detta århundrade – jag tänker speciellt på förintelsen – kan man förstå människor som har svårt att respektera tron på att en frälsare har kommit till världen. Världen ser inte alltid ut som om den har haft någon frälsare! Kristi ankomst är inte Guds sista ord – det är Hans mest perfekta ord, men detta ord behöver omsättas i handling och det är därför man rätteligen kan säga att kristendomen sannerligen är ett mellantillstånd mellan vad Kristus gjorde och vad Han kommer att fullborda genom historien och vid tidens slut. Kyrkans fäder var mycket medvetna om detta. Kristus har kommit för att återkomma och så fullborda det rike han lovade vid sin första ankomst. Det är i detta ”redan och ännu icke” som de flesta kristna handlingarna har sin plats – böner, kontemplativt liv, offer, mission och varje initiativ att föra evangeliet till dess fullbordan. Och det är här som profetismen har sin plats. Jesus säger i Johannesevangeliet att den Helige Ande kommer att påminna kyrkan om allting (14:26) och leda den in i hela sanningen (16:12-15). All kristen aktivitet har att göra med denna påminnelse om sanningen. Det är i denna process av påminnelse och ledsagande in i sanningen som man måste fokusera på för att nå profetismens hjärta och användningsområde.

Referenser:

  • Balthasar, Hans Urs von. Thomas und die Charismatik. Freiburg, 1996.
  • Fisichella, Rino. Dictionary of fundamental theology. Ed. René Latourelle & Rino Fisichella. New York, 1994.
  • Hallbäck, Gert. Nordisk Nytestamentligt Nyhedsbrev. Nr. 2, august 1995.
  • Rahner, Karl. Visionen und Prophezeihungen. Herder, 1958.
  • Ratzinger Joseph. Wesen und Auftrag der Theologie. Freiburg, 1993.

 
Spiritualitet
Böner
Föredrag
Brev
Artiklar
Mirakler
Reflektioner kring budskapen
Bönegrupper
Pilgrimsresor & retreater
Profetism
    Uppenbarelse och profetism
    Den kristna profetian och dess problem (del 1)
    Den kristna profetian och dess problem (del 2)
    Vassula Writes a Letter on Prophecies
    The Foundations of the Earth Will Rock
    Ett varningsbudskap till världen och till USA
Lidandet

Böner
Urval från budskapen
 

Föredrag
Några utvalda tal av Vassula m.fl, i kronologisk ordning.
 

Brev
Vassula skriver om olika ämnen.
 

Artiklar
Artiklar av en rad olika författare i blandade ämnen.
 

Mirakler
En samling av bevittnade mirakler relaterade till Vassula och Sant Liv i Gud.
 

Reflektioner kring budskapen
Regelbundna meditationer, reflektioner och kommentarer till utvalda budskap.
 

Bönegrupper
Sant Liv i Gud bönegrupper och föreningar
 

Pilgrimsresor & retreater
Kommande och tidigare pilgrimsresor och retreater med Sant Liv i Gud
 

Profetism
Artiklar och budskap relaterade till profetism
 

Lidandet
Vassula erfar Jesu lidande.
 

 
 
DAGENS BUDSKAP:

Salig den som delar hus med Mig
 
FÖREGÅENDE BUDSKAP:

Ni upprepar era misstag
 

 
HUVUDNYHETER:

Pilgrimer i Moskva
Här är filmen från pilgrimsresan till Moskva hösten 2017
 
Pilgrimsresa 2019 till Grekland - öppet för anmälan
Nu är det möjligt att anmäla sig till nästa pilgrimsresa 26 oktober - 3 november 2019

 
 



Snabbsök

© Vassula Rydén 1986 Alla rättigheter förbehållna
X
Enter search words below and click the 'Search' button. Words must be separated by a space only.
 

EXAMPLE: "Jesus Christ" AND saviour
 
 
OR, enter date to go directly to a Message