Ropet från öknen

I Galaterbreven skriver Paulus efter sin omvändelse och sitt dop att han gick till "Arabien" (Gal. 1:7 17, 18). I sin bok Aposteln: Paulus' liv, talar den anglikanske författaren John Charles Pollock, om hur detta för Paulus är en tid av förberedelse. En tidig tradition menade att han omgående började predika i "Arabien" men detta motsäger inte tanken på att han avsåg att gå ut i ödemarken för att be, som Kristus själv, för att meditera och försöka förstå vad Herren menade att hans nästa steg skulle bli.

Pollock frammanar den tilltalande scenen där Paulus, som inte kan hålla tillbaka sin entusiasm för Jesus, delar sina tankar vid lägerelden med en ung beduin som antagligen är den första människa han omvänder. I modern tid finns de som menar att Paulus framför allt sökte ensamheten för att brottas med allt som hänt honom sedan händelsen på väg till Damaskus. Antagligen fortsatte han att meditera över detta när han återvänt till Damaskus ända tills han kände sig redo att söka bekräftelse på sin kallese av församlingen i Jerusalem. I Damaskus kan de inte ha glömt honom så fort. Därför är det troligt att han själv förhöll sig ganska lugn där

Att resa i denna del av världen, även om vi bara snuddade vid ödemarken, fick oss att tänka på den andliga betydelse som öknen har. De som deltog i pilgrimsresan till Egypten såg antagligen Sahara på avstånd. Vi reste också genom en öde trakt där vi såg tecken på militär aktivitet. Den tidigare pilgrimsresan till det Heliga Landet tog oss också till ett ökenområde på vår väg till Döda Havet. Men under denna pilgrimsresa såg vi ökentrakter under längre tid. En del hade odlats upp nu och det fanns tecken på tung industri här och var, men känslan av öken kvarstod. Delar av detta område finns omnämnda i T.E. Lawrence bok Lawrence of Arabia.

Ökenregionen på väg mot Palmyra, Fr. Michael, Vassula, Biskop Jeremias och Fr. Habibi

Palmyras öken, Syrien

Öknen har stor betydelse för det andliga livet. Det finns både positiva och negativa tanker kring öknen och på något sätt skulle man kunna säga att allt positivt står i motsats till det negativa. Öknen är en plats för rening och ibland för förberedelse. De som fördjupas andligen dras ofta in i en "ökenerfarenhet" där de enbart söker Gud. Detta är en "negation" där andlig växt tar avstamp. Det innebär inte enbart ett avståndstagande från det materiella, utan ett avståndstagande från allt som står i vägen för en djupare relation till Gud. I denna mening har öknen ofta beskrivits som en plats för "rening" där sinnen befrias från allt som stör och visionen om en sann tro framstår klarare. För vissa kan en pilgrimsresa vara något av en "öken" antingen på grund av något negativt som nästan alltid finns närvarande, eller tack vare Den Helige Andes ingripande som vill dra själen till sig. Ibland kan pilgrimsresan vara en rening, ibland en förberedelse för något, för en djupare omvändelse, ett steg ytterligare på vägen till att bli ett sant vittne, eller en kallese till en fördjupad form av bön.

Det är inte alltid lätt att finna tystnaden under en pilgrimsresa. Alltför ofta finns ett rop på tystnad mitt i allt tumult när man checkar in, söker sitt bagage eller frenetiskt söker efter matsalen. Att komma hem kan vara en början på ett nytt böneliv, men bara om man är öppen inför Den Helige Ande.

" "Min dotter, om du hade mer tid att tänka och meditera skulle du behaga mig ännu mer; du kommer från och med nu att söka mig i tystnaden, älska mig i absolut tystnad, be i tystnad, gå in i min andliga värld i tystnad belöna mig nu, jag älskar dej; hedra mig genom att överlåta dig till mig, ersätt mig inte med något annat, var min älskade, tala!"

"Vad menar du i tystnad Herre?"

"i tystnad när du ser på mig, jag vill att du ska vara stilla, utan att du distraheras av någonting, sök mig i tystnaden" 31 maj 1987

Vassulas tankar kring försakelse gav oss ett viktigt tema för vår pilgrimsresa:

"Vi har inte enbart kommit hit för att gå i gamla profeters fotspår, utan för att plöja en bred väg i våra sinnen och hjärtan så att vi kan se deras trofasthet mot Gud när han kallade på dem för att uppenbara sina avsikter med dem: låt oss fördjupa oss i dessa tankar medan vi ser deras öken av försakelse, självförnekelse och fullt ut tar till oss deras gränslösa mod, iver och kärlek till Gud...Gud, fri från allt som tillhörde denna världen för att på så sätt fylla dem med Hans egen Heliga Bild... Var och en av oss på jorden har fått ett uppdrag... de finns som ännu inte sätter sitt hopp till Gud eller förlitar sig på honom utan klamrar sig fast vid sina ägodelar som de inte vill släppa. De är få som älskar Gud som det står skrivet i det första Budordet... Herren säger flera gånger i detta budskap att vi inte ska skrämmas av denna fattigdom som inte endast kommer att göra oss fria utan också frigöra hopp och öppna oss så att vi kan ta emot Guds övernaturliga gåvor."

Hela texten i detta budskap står att läsa på SLIG:s websida. Vi kanske skulle läsa det ännu en gång.

På sjätte dagen gav vi oss iväg till Jordanien. På vägen stannade vi i Maaloula, en gammal kristen stad där man ännu talar arameiska. Detta är en fascinerande plats full av gamla traditioner och legender. Ett av dess mest kända landmärken är den Heliga Teklas eller Theclas kloster, en av Paulus' efterföljare. Hon omvände sig tidigt till kristendomen som inspirerade henne att ge sig själv till Gud. Henne hämndlystne fästman försökte döda henne på olika sätt som alla gjordes om intet genom gudomligt ingripande. Legenden förtäljer att hon gömde sig i en grotta som låg i ett berg där dagen kloster byggdes. Människor av olika trostillhörigheter kommer till klostret för att välsignas och skänka gåvor. I klostret finns reliker av den Heliga Tekla.

Heliga Tekla's kloster

Ett annat landmärke är Mar Sarkis Sergius kloster. Det byggdes under trehundratalet på de rester som fanns kvar av hednatemplet. Det uppkallades efter den Helige Sarkis, en syrisk riddare som dog i ett slag under Kung Maximanus regeringstid år 297.

Vi hade förmånen att fira mässan vid ett av kristenhetens äldsta altare. Själva altaret hade "horn" - utstående hörn som påminde oss om offeraltaret i Jerusalem. Helgedomen var ganska liten och det var intressant att se hur alla biskopar och präster anpassade sig. Det fanns en vägg med öppningar som på en skärm med "Heliga Dörrar" så de som samlats i kyrkan kunde inte se särskilt mycket. De kristna i Maaloula är grekiska katoliker. Huvudcelebrant var biskop Felix Toppo.

Mar Sarkis Sergius kloster, St. Sergius och Bacchus kyrka

Altare, Mar Sarkis Sergius kloster, St. Sergius och Bacchus kyrka

Utanför St. Sergius and Bacchus kyrka

Vi hade inte mycket tid över till att besöka själva staden. Man berättade för oss att filmregissören Mel Gibson hade spelat in några scener i filmen "Passion of the Christ" på denna uråldriga plats.

Vy över Maaloula

När vi lämnat Maaloula fortsatt vi till Bosra där vi stannade för att äta. Sedan åkte vi genom öknen till den syriska/jordanska gränsen. 'Vid det här laget hade resenärerna i bussarna blivit bekanta och det sjöngs och bads och några reste sig även upp och vittnade. Gammal vänskap togs upp och nya band knöts. Alla hade vekligen lärt känna varanda och skrattade och berättade om egna bekymmer och om sina erfarenheter av SLIG. En del av välsignelsen med en pilgrimsresa är att vara tillsammans och dela mat och böner.