DHTML Menu By Milonic JavaScript

Svenska » Kyrkans enhet » Ekumenik och andlighet »

Ekumenik och andlighet

I november 2001 var Vassula inbjuden till ett officiellt symposium om ekumenik hos Birgittasystrarna i Farfa, utanför Rom. Vassula skulle presentera en lekmans syn på enheten. Varje deltagare skulle tala i en timme, som skulle följas av debatt och frågestund. Organisationskommittén bestod av romerska katoliker och lutheraner. Sveriges katolske biskop Anders Arborelius var närvarande liksom många teologiprofessorer och präster. Symposiet varade i fyra dagar med många talare av vilka alla var teologer eller präster med undantag för Vassula.

När Vassula hade slutat tala och väntade på frågorna och att diskussionen skulle börja, satt den teolog som ledde symposiet och grät. Sedan sade han: ”Denna predikan om enhet, som vi just har lyssnat till, var den mest brinnande predikan jag någonsin hört i hela mitt liv. Därför vill jag inte att några frågor ställs, för det var en profetisk röst vi hörde, och när det gäller profetiska budskap, lyssnar vi och utför vad som begärs av oss.

Guds kallelse till sitt folk
av Vassiliki Rydén

Herre, jag ber som du bad: må vi alla bli ett, som Fadern är i dig och du i honom, så att resten av världen kan tro, att det var Fadern som sände dig. Om detta ber vi också för de får, som inte tillhör din fålla, att också de skall lyssna till din röst. Vi ber att världen måtte börja älska dig från denna dag och framledes. Amen.

Inledning

Först och främst tackar jag vår Herre för denna andliga samling, för den är en nåd given av Gud till oss alla, som ger oss möjlighet att utbreda hans rike, och som för oss längre in i försoningen. Varje uppriktigt försök från vår sida att återuppbygga Kristi vacklande hus berör Herren djupt. Varje steg vi tar mot andlig enhet får hela himlen att glädjas! Varje bön att Kristi Kropp måtte bli återupprättad minskar Faderns vrede. Varje samling i hans Heliga Namn för enhetens sak får hans välsignelser att strömma över dem som deltar. För detta ger jag äran åt Gud, som aldrig sviker oss.

Under denna timme vill jag inledningsvis tala om lekfolkets roll i Kyrkan och sedan behandla tre teman: det första är omvändelse, en ödmjukhetens frukt som leder till försoning och enhet; det andra handlar om vår splittrings synd, och det tredje gäller den Helige Andes roll att leda oss till enhet.

När jag blev inbjuden att tala om en ekumenisk andlighet kände jag en viss motvilja mot att sätta ord på min egen speciella erfarenhet med Gud. Jag vågar inte ge namn på den andlighet som är mina egna förtroliga ”samtal med Kristus”. I stället lämnar jag Gud frihet som kallat profeter och som talat och uppenbarat sig själv ”på många och olika sätt” (Heb 1:1) att på nytt förmedla sitt budskap genom en svag hand, en lem i Kristi Kropp. I denna bemärkelse är vad som följer ett annorlunda vittnesbörd i Kyrkans mystiska tradition. Ni kommer inte att få höra en akademisk, teologisk diskurs helt enkelt därför att jag inte är teolog, utan snarare en lekmans självupplevda vittnesbörd för enheten, som kallats av Gud till hans tjänst.

Jag kommer från den grekisk-ortodoxa kyrkan. I vår bok om den ortodoxa kyrkans lära, bok 1, publicerad år 1997 av Mr. Trembelas, står det på sid 79: ”Uppenbarelsen definieras som en handling från Gud genom vilken han upplyser sina skapade varelser om mysterierna i sin existens, natur och vilja allt efter deras begränsade intellektuella förmåga” etc. Det är mödan värt att läsa sid 78, där det står skrivet om nödvändigheten av att Gud själv leder sitt folk. Det finns många fler hänvisningar till lekfolkets roll i vår ortodoxa kyrka, men begränsad tid hindrar oss från att studera dem i detalj här.

Det är också känt att Andra Vatikankonciliet underströk hur viktigt det är att lekfolket medverkar till att sprida det glada budskapet genom de olika gåvor som Gud skänker sin Kyrka. I Lumen Gentium slår konciliet tydligt fast, att lekfolket har del i Kristi profetiska ämbete. Kristus fullföljer detta profetiska ämbete inte bara genom hierarkin utan också genom lekfolket. Följaktligen både gör han dem till vittnen och förser dem med trons sinne och ordets nåd (LG 35). Varje lekman har en roll att spela i denna evangeliets tjänst i enlighet med den gåva (karisma) som Gud har givit honom, och genom dessa gåvor givna åt honom är han på samma gång vittne och ett levande redskap för Kyrkans uppdrag, ”i enlighet med den nåd som Kristus givit” (Ef. 4:7). Det är således tydligt utifrån vad kyrkorna bekräftar, att lekfolket har en mycket betydelsefull roll att spela i världen, och att de gåvor som den Helige Ande ger sitt folk alltid är till församlingens tjänst och Kyrkans gagn.

Ända från första början av denna min kallelse har Herren av nåd närmat sig mig med kungligt överflöd och talat till mig poetiskt, eftersom religion och dygd varit hans ljuva samtalsämne med mig under dessa senaste sexton år. Utan någon som helst förtjänst blev jag kallad och jag svarade; Skriften säger: ”Jag tror, därför talar jag.” (2 Kor 4:13). Sedan bad Herren mig att erkänna honom (som min Herre) , och när jag erkände honom, visade han mig sitt enhetskors.

Ett av Kristi befallnings första ord till mig var: ”Vilket hus är viktigast, ditt hus eller mitt!” Jag svarade: ”Ditt hus, Herre.” Då sade han: ”Gå och ge nytt liv åt mitt hus, försköna mitt hus, ena mitt hus.” Jag greps av en känsla av hjälplöshet, och jag kände mig eländig. Jag klagade: ”Jag vet inte hur jag skall klara allt detta. Jag vet ingenting!” Då svarade Kristus: ”Förbli ingenting; jag vill ha ett intet, och i din intighet skall jag visa min auktoritet, min makt och att Jag Är. Dö bort från dig själv och låt min Helige Ande andas i dig.” Sedan bad han mig att vandra med honom, men först efter att jag gått igenom många andliga eldprov. På så sätt mottog jag Guds utsäde utan någon förtjänst. Det står skrivet: ”Ingen får något, om inte Gud ger det.” (jfr Joh 3:27).

Detta den Helige Andes verk är tryckt i elva volymer och översatt till 40 språk (publicerade under det gemensamma namnet True Life in God, Sant liv i Gud). I dessa andliga texter ser vi hur Gud ger oss möjligheter att bli fullkomliga och att kunna bli gudomliggjorda genom hans gudomlighet och bli gudar genom delaktighet. Frukterna av detta verk är otaliga, för också de kommer från Herren, och allt gott kommer från Herren. Det är värt att nämna en av dessa frukter. Idag finns i världen mer än tusen ekumeniska bönegrupper som bildats genom dessa inspirerade texter som kallas ”Sant Liv i Gud”. Dessa ekumeniska bönegrupper består av personer från olika kyrkor som samlas för att be om enhet och försoning mellan kyrkorna. Från dessa grupper har arton (2011) barmhärtighetshus öppnats, där man ger mat åt fattiga och behövande. De heter Beth Myriam vilket betyder Marias Hus. Flera hus kommer genom Guds nåd att öppnas i en nära framtid.

Genom Guds nåd har jag hittills blivit inbjuden till sextio (sjuttionio -2011) länder för att vittna om Herrens stora verk. Det har skett i mer än 700 (957- 2011) möten, för romerska katoliker, ortodoxa och för troende från andra kyrkor. Jag har inte heller kunnat vägra att tala till våra andra, icke kristna bröder och systrar. Vår Herre har också öppnat en dörr för de icke kristna, och därför har jag kallats att tala till judar liksom till hinduer, muslimer och buddister, som efter att de hört Guds ord funnit sin frihet och försonat sig med den treenige Guden och bett om dopets sakrament. Kristus hade bett till Fadern om detta och sagt: ”Jag ber inte bara för dessa utan också för alla som genom deras undervisning kommer att tro på mig” (Joh 17:20).

I mars år 2000 lät Herren oss samlas i hans födelsestad, Betlehem. 450 personer kom från när och fjärran, ja, från mer än 55 länder och från 12 olika kyrkogemenskaper till ett internationellt möte för bön om fred och enhet. Vi möttes som en enda familj. Med oss hade vi 75 präster, också från 12 olika kyrkor, men även andra präster från det Heliga Landet, som också anslöt sig till oss, när de hörde talas om denna bönesamling. Denna ekumeniska händelse samordnades av några judar och palestinier som blivit berörda av de inspirerade texterna i ”Sant Liv i Gud”. De trodde på Kristi frälsningsverk och på hans frälsningsplan för vår tid och erbjöd sig att organisera denna samling som volontärer.

När man vet hur palestinier och judar i vår tid kämpar mot varandra , är försoning dem emellan ett tecken på den Helige Andes kraft, som förenat dem till att arbeta för ett möte för fred mellan splittrade kristna. Som Skriften säger: ”Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.” (Jak 3:18). Detta är en lärdom för oss alla.

Alla dessa präster i sina olika prästkläder, ändå alla kristna, sida vid sida, leende och utan att göra någon skillnad sinsemellan, som samverkade i bön och i liturgier blev en uppenbar triumf för Herren. Vi upplevde och fick en försmak av vad enheten kommer att vara en dag mellan kristna, och vi ger äran åt Gud. Före talen och inledningarna lät vi alla prästerna formera sig till en procession. Det var överväldigande. En del bar ikoner, andra statyer av Jesu Heliga Hjärta och en staty av Jungfru Maria; Maria-statyn bars av en luthersk präst och han var mycket stolt över det. Andra bar rökelse, åter andra ljus, grekisk ortodoxa präster bar rosenkransar runt halsen som de hade bytt till sig mot sina kors och Panagias mot de romersk-katolska prästernas rosenkransar, och de gick alla till tonerna av en bysantinsk hymn sjungande Kyrie eleison.

Vi lyssnade till anföranden om enheten från präster från olika kyrkor. Deras tal lät som om de kom från en enda röst och en själ. Medan de talade, erfor vi alla en stor önskan att vara ett. Där var ett särskilt rörande moment, när flera präster från olika kyrkor stod på podiet och en romersk-katolsk präst gick ner på sina knän och gick runt och kysste alla de andra prästernas fötter och bad om förlåtelse. Vid denna spontana gest av ödmjukhet rördes en koptisk präst till tårar, gjorde samma sak och gick ner på knä och kysste fötterna på sina bröder i Kristus. Vi såg lekmännens och prästernas törst efter enhet. Men på samma gång kände vi de djupa sår som vår splittring orsakat på Kristi Mystiska Kropp, och det var därför vi kände oss så glada och tröstade när vi upplevde dessa uppriktiga gester av ödmjukhet och försoning. Om det hade varit ett officiellt möte, och om vi hade varit kyrkliga ämbetsmän med makt och auktoritet, skulle vi ha åstadkommit enheten där på platsen och sedan proklamerat den för världen.

De flesta av oss är trötta på denna splittring, för den stämmer inte med kärlekens lag. Kristus är ännu mer trött på att se oss splittrade. Hurraropen och glädjeyttringarna hos alla dessa nationaliteter som var förenade och som vädjade om en fullständig enhet bland kristna visade, att denna splittring inte blott är en synd utan också ett brott. Ändå vill jag säga, att det största brottet är att vi har olika datum för påskens firande. Så underbart det blir när vi kommer att ropa tillsammans: ”Christos Anesti!” ”Kristus är uppstånden!” alla med en röst och på samma dag. Vi säger alla: ”Ske din vilja såsom i himlen så ock på jorden”. Vad är det då som håller Kyrkans ämbetsmän tillbaka från att göra Guds vilja och förklara sin försoning, om redan lekmän och präster runt om i världen lever i enhet? Enheten började igår. Vi har sett den, vi har upplevt den, vi gladde oss åt den, och vi vill ha den lika mycket som den Helige Ande vill ha den. Jesus Kristus har förenat oss i sitt Blod, så hur kan man förneka denna enhet? ”Han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren (hedningarna och judarna) till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa och så stifta fred.” (Ef. 2:14-15). Hur kan vi säga nej till Gud, om han vill att vi skall enas? Kan det vara så att våra hjärtan är förhärdade? Har vi glömt den helige Faderns ord, när han sade: ”Det som förenar oss är mycket större än det som skiljer oss åt”? Vi borde ta tag i detta som förenar oss och använda det för att jämna vägen till en fullständig enhet.

De nådebevis vi tog emot under dessa dagar i det Heliga Landet var otaliga. En grekisk-ortodox arkimandrit från Jerusalems patriarkat, som hade hört att vi var där, sände en kallelse till alla oss 450 personer och inbjöd oss till den heliga Gravens kyrka och en annan dag till berget Tabor för att vara med om liturgin och också få del av de förkonsekrerade gåvorna , om vi så önskade och trodde på Jesu Heliga Närvaro i denna Heliga Kommunion.

Vi hade så många glädjestunder när vi såg ortodoxa, lutheraner, katoliker, anglikaner, baptister etc be Rosenkransen tillsammans, alla bredvid varandra, och ingen som drog sig tillbaka därför att man menade att denna bön endast bes av romerska katoliker. Men vi gjorde ingen åtskillnad, tvärtom. Rosenkransbönen knöt oss samman, och det heliga Sakramentet utställt för tillbedjan gjorde det ännu mera, för vi knäböjde inför vår Herre och kände oss som ett, vi var verkligen den Allrahögstes söner och döttrar, för alla var berörda av Anden. (Rom 8: 14. Alla de som drivs av Guds Ande är Guds barn.) Som barn i samma familj, tillsammans, sida vid sida var vi ett och ingen emot den andre, för åtskiljandets ande var inte längre bland oss. I dessa ögonblick insåg vi att vi levde av nåd och inte enligt lagen (Rom 6:14). Våra hjärtan var förenade och i Kristi närvaro kände vi oss verkligen förenade i Anden och i Guds kärlek. Ja, i dessa stunder var vi en själ och ett hjärta, alla förenade i Kristi Hjärta. Senare sade alla prästerna, att när de kommit hem, skulle de fortsätta att främja denna andliga enhet och vittna för sina bröder om vad de upplevt och vad de sett, så att också andra kunde få glädja sig i den ende Herren.

Genom vad vi upplevde under vår pilgrimsfärd för enhet i det Heliga Landet erfor vi att böner är kraftfullare än våra föredrag och samtal, för knappt hade vi hunnit öppna vår mun för att be tillsammans, förrän våra böner redan blivit hörda och besvarade. Alldeles som den helige Fadern i oktober 1986 inbjöd representanter för de stora världsreligionerna att be för fred i Assisi, den ene bredvid den andre, borde vi följa den linjen och främja många fler av dessa möten för interreligiös dialog i framtiden.

Och nu, äntligen, efter denna inledning, skall jag komma in på mitt första tema, som är metanoia, omvändelse.

Gud kallar till en djup omvändelse, som är en frukt av ödmjukhet som leder oss till försoning och enhet.

Vi, folket i kyrkorna, måste inse att vi lever i kontinuerlig synd, vår splittrings synd. ”Varje rike som är splittrat blir ödelagt, och en stad eller en familj som är splittrad kan inte bestå.” (Matt 12:25). Även om denna splittring inte direkt kommit genom oss utan genom våra förfäder, så håller vi den ändå vid liv så länge vi är splittrade. Vi kan inte säga att Gud är tillfreds när herdarna är åtskilda. Vi kan inte tillåta oss att tala om enhet utan att genomgå en omvändelse och i praktiken omsätta Guds två största bud. Det skulle vara som om vi ville bygga ett hus utan att först lägga grunden. Enhetens grund måste vara ödmjukhet och gudomlig kärlek och våra hjärtans omvändelse. För hur skulle vi kunna nå enhet, om vi inte ångrar oss och lever fullt ut de två största buden - kärlekens lag? Enhetens frön skulle ständigt sås ut på ett torrt och ofruktbart land, som är våra hjärtans hårdhet, och inga skott skulle komma att gro i sådan torka. Vi måste sätta oss ner och fråga oss själva: ”Ser vi möjligen på enheten efter vårt eget sinne, och är det kanske därför som vi fortfarande är åtskilda? Eller söker vi enheten så som Guds Ande vill ha den, fast vi inte samtycker till den?”

Det är därför som - med Herrens fruktan i minnet och med vetskap om att Gud vet vilka vi verkligen är - en sann omvändelse är det första och viktigaste steget för att vi skall få det nödvändiga ljus som leder oss alla till andlig enhet. Denna omvändelse som är nödvändig, är en kolossal kraft i sig själv som kommer att förvandla oss och bli fruktbärande. Så låt oss vara rika på fattigdom, alldeles som prästen som föll på knä och grät och kysste fötterna på sina bröder från de andra kyrkorna och bad om förlåtelse, låt oss ångra oss i ödmjukhet på samma sätt.

Vi måste knacka ner de gamla byggstenarna på insidan av vårt hjärta, stenar av intolerans, stolthet, brist på förlåtelse, otrohet, splittring, brist på kärlek och återuppbygga Kristi Kyrka inne i våra hjärtan genom att erkänna varandra i hjärtat, och låta Gud vara mera i oss för att ge oss sin frid. Det måste finnas en försakelse (kenosis) som ges åt Gud från en djupare omvändelse (metanoia), så att Gud fyller oss i överflöd med sig själv; då kommer vi att bli ”ett offer, helgat av den Helige Ande som Gud därför tar emot” (Rom 15:16). Som vi vet ger Gud sig själv oupphörligen till oss för att hålla vår själ vid liv, men efter vår omvändelse kommer Gud att manifestera sig för oss i makt och nåd, medan han uttrycker sitt hjärtas önskningar och visar oss hur vi skall bruka enhetens nyckel. En omvändelse kommer inte bara ett leda oss till en hjärtats omvändelse, utan en total förvandling kommer att äga rum, för omvändelsen är den port som leder själar från mörker till ljus. Därför, intill denna dag kan vi inte säga att vi vandrar i ljuset, eftersom vi fortfarande är åtskilda och uppdelade. Om vi inte har kommit in i ljuset, hur skall vi kunna se Guds gudomliga vilja för att gå framåt till enhet och veta på vilket sätt han önskar det? Hur skall vi kunna känna oss för och gå framåt och veta vart vi går, om vi fortfarande är i mörkret? Om vi inte skyndar oss, kommer den lilla flammande lågan som är kvar i oss att släckas. Det är bråttom, och vi måste lägga åt sidan alla våra fördomar och hämta olja i stället från förråden av ödmjukhet och kärlek för att få denna fladdrande låga att flamma upp till en brinnande fackla.

Men då behöver alla kyrkor bli villiga att dö bort från sitt eget jag och från sin stelhet och sedan, genom denna ödmjuka handling, kommer Kristi närvaro att lysa i dem. Varje kyrka måste genomgå en oupphörlig ånger och klamra sig fast vid Kristus och förena sig med hans kärlek till människosläktet. Genom denna ödmjuka handling kommer kyrkornas tidigare och nuvarande misslyckanden att tvättas bort och enheten att komma till stånd. När vi väl sänkt våra röster, kommer vi att höra Kristi röst. Endast när vi sänker våra huvuden kommer vi att låta Kristi huvud synas och inte vårt, endast när vi böjer oss helt, kommer Kristus att kunna lyfta oss upp till sin härlighet. Det står skrivet: ”Ödmjuka er inför Herren, och han skall upphöja er.” (Jak 4:10). Då och först då kommer vi att kunna känna Guds gudomliga vilja, för han kommer att visa sin makt, sedan han fått oss att bli till intet, och hans heliga närvaro kommer att strömma genom vår själs öken som en flod och hela oss. Då, när vår hälsa är återställd, kommer vår själ att förhindra oss från att falla tillbaka och suga upp det gift vi sög in, när vi var i vår patetiska splittring. Vi kommer att ha endast en önskan, och det är att törsta efter den livgivande dryck som gör oss levande. Dessutom, denna klara vätska kommer inte bara att hela oss, utan vi kommer också att flöda över i barmhärtighet och kärlek. När han på så sätt gett den Helige Ande fri passage i oss, kommer han lätt att ta oss i besittning och också slösa sitt ljus över oss och ge oss en fullständig förvandling, och omvandla oss till en himmel.

Herren lät mig en gång höra honom säga följande: ”Om du låter min Helige Ande ta dig i besittning, kan han omvandla din själ från en öken till en trädgård, där jag kan ha min vila i dig. Den Helige Ande kan förvandla din själ till ett palats, där jag kan vara kung och härska över dig. Den Helige Ande kan förvandla din själ till en himmel, där du kommer att förhärliga mig.” För att nå enhet måste vi genomgå en förvandling, och så länge vi inte har nått till att dela en enda kalk runt ett enda altare är detta ett bevis att denna förvandling inte har ägt rum inom oss, eftersom vi fortfarande lever splittrade. Låt oss alltså genomgå en omvändelse för att låta denna förvandling äga rum genom den Helige Ande. Utan denna förvandling kommer vi att vara oförmögna att tränga in i djupen hos Gud för att kunna se Gud och förstå honom. Denna vision av Gudomen kommer utan tvivel att dra våra hjärtan till att bli ett enda hjärta. I erfarenheten av visionen av Gud kommer vår själ också att inse hur mycket vi sårat honom med vår splittring. Detta kommer att verka vara en rening och en mindre dom men är början på vårt nya liv i den ende Kristus.

I denna förvandling kommer vi att upptäcka att fastän vi fortfarande befinner oss bland människorna kommer vår själ att vara i himlen, och fastän våra kroppar kommer att röra sig bland människorna, kommer vår själ och vårt sinne, gripna av den gudomliga Viljan, fyllda med Guds ädla ljus, att vara som en ängel som vandrar i himmelens gårdar bland helgonen och änglarna och att bli en ande med den Gudomlige. Sedan kommer bönen ”Fader vår” att förverkligas, för hans Rike har då kommit och hans Vilja kommer att ske på jorden som i himlen. Från den tiden kommer allt vi gör att vara fullkomligt och göras utan någon brist, eftersom våra handlingar kommer att vara gudomliga och enligt Guds sinne. Vi har lärt oss att vår själ aldrig kan stiga upp till himlen av sig själv, utan det är endast Gud som kan lyfta den till himlen och med stor glädje avslöja sina mysterier. Om vi hade svarat på hans kallelse genom att visa lydnad mot den, skulle vi idag ha delat hans kalk runt ett och samma altare, och vi skulle ha sagt: ”Jag vandrar tillsammans med Gud och regerar nu med honom.”

Kyrkan behöver bli konsoliderad, och enheten är det enda hoppet att det ska kunna ske. Som det är nu förlorar Kyrkan i sin svaghet till den grad sin glans, att den inte ens kan stå upp och av sig själv hämta den olja och den helande smörjelse från Livets Källa som är den Helige Ande. I sin rädsla att förlora sina skatter men huvudsakligen för att förlora sin identitet, och jag skulle vilja säga, särskilt vår ortodoxa kyrka, barrikaderar den inte endast sina fönster utan försäkrar sig också att dess dörrar är omsorgsfullt låsta och inser inte att det har samlats mögel i dess inre. I sin fruktan hindrar den flödet av nåden, som skulle leda den utan fruktan till enhet och försoning. Den som handlar av fruktan och ser till att fönster och dörrar är omsorgsfullt tillbommade brukar vara rädd för att bli bestulen på sina rikedomar. Men det är inte bara den ortodoxa kyrkan, de andra kyrkorna beter sig också på detta sätt. Varför fruktar de och isolerar sig? Varför barrikaderar somliga fortfarande sina dörrar? Har Kristus inte försonat hedningar och judar och fört dem samman för att tillbe en enda Kristus? Har Kristus inte rivit itu förlåten, som skilde Gud och människan åt, och försonat de skapade varelserna med Skaparen? Har Kristus inte brutit upp helvetets portar och befriat andarna? Vad kunde Kristus ha gjort mera som han inte har gjort? Varför barrikaderar då kyrkorna sig fortfarande till denna dag och upprättar murar för att hålla denna splittring vid liv? Om de bara ville lägga av sin fruktan, sin styvhet och sina misstankar skulle vi idag inte tala om enhet, för vi skulle redan fira den heliga Eukaristin kring ett enda altare.

Om kyrkorna kan övervinna de negativa hinder som skiljer dem åt, hinder som enligt Skriften står emot fullföljandet av enheten i tro, kärlek och tillbedjan, kommer Kristus att vara trofast mot sitt löfte att låta en tid av fred komma över hela världen. Denna fred skall dra alla in i Kristi Mystiska Kropp, och förverkliga hans bön till Fadern, när han sade: ”Må de vara ett i oss, liksom du är i mig och jag är i dig, så att världen kan tro att du har sänt mig.” (Joh 17: 21). Denna Kristi bön till Fadern att vi skulle vara så förenade antyder tydligt, att hela skapelsen skall bli förd in i en andlig enhet och inte en enhet genom ett undertecknat fördrag. Men en sådan andlig enhet, där hela skapelsen påverkas, kan inte ske utan Guds Ande, som ger sin kraft åt mänskligheten. Den Helige Ande måste då väcka upp nya apostlar som går ut och evangeliserar världen och leder hela världen till tro på Kristus. När jag ser på vår splittring som fortgår skulle jag vilja säga att Kyrkan har visat sin svaghet i detta hänseende.

Trots vår eländighet kommer nådens Helige Ande ändå inte att sluta att verka p.g.a. våra mänskliga misslyckanden, ambitioner och vår oförmåga att göra oss mindre och försonas för att uppnå enhet. Kristi kärlek till mänskligheten tvingar honom i vår tid att böja sig ner från höjderna hela vägen till oss med sitt Dyrbara Blod för att dölja dessa ofullkomligheter. Den Helige Ande känner våra svagheter och misslyckanden, så vi kan inte säga att den Helige Ande har upphört att ösa ut sina nådegåvor; han är där och är mycket högljudd, så att även de döva som barrikaderat sig kommer att höra honom och till slut öppna sitt hjärtas dörr. Och de som var döda kommer att få liv. Från att ha upphört att vara till kommer de att finnas till igen.

En av de nådegåvor som den Helige Ande ger oss i vår tid är nya apostlar som förberetts av Gud att låta Guds ord välla fram över deras läppar som ett eko. Men om våra sinnen och hjärtan inte kan bli vidrörda så lätt och höra Guds ord, så är det kanske därför att vi har blivit alltför tekniska och olyckligtvis alltför rationalistiska. I denna tekniska miljö blir Kristi barmhärtighet vanställd liksom enkelheten i ett andligt liv i Gud. Det är därför som det är viktigt att särskilt den ortodoxa kyrkan, men också andra kyrkor låter den Helige Ande vara fri att blåsa i dem med en uppståndelsens vind. I denna uppståndelse kommer de att resa sig upp och inse att det är nödvändigt att evangelisera för att försona världen, som fjärmat sig så långt från Gud. Att evangelisera ett avkristnat samhälle är också ett sätt att låta människor av alla raser och trosinriktningar återvända till Gud och börja söka Guds ansikte. Alla på jorden skulle kunna få gagn av det, och när de överlåtit sig åt Gud kommer den Helige Ande att göra resten och med rötterna dra upp alla hinder som står i vägen för en fullkomlig andlig enhet.

Gud ber oss att förändras inifrån. Det blir nog en del som kommer att säga: ”Men vi har alltid hållit Kyrkans lag och varit lydiga.” Det räcker inte att hålla Kyrkans bud och att lyda henne. Vår stelbenthet dömer oss. Många gånger talar vi om lagen men bär den inte i våra hjärtan. Lagens innersta är kärlek; vi lever så ofta efter lagens bokstav men försummar att leva efter lagens innersta mening; vi försummar ofta lagens viktigaste innehåll, som är kärlek, barmhärtighet och en uppriktig tro.

Vi borde vara villiga att be mera tillsammans, för böner blir hörda och besvarade, medan samtal bara är talade ord och formuleringar. Det betyder inte att vi skulle stryka våra konferenser och diskussioner, som jag nämnde tidigare, inte alls. Men vad är viktigast för oss, bokstaven eller Anden? Om vi säger bokstaven, då kommer vi att arbeta som administratörer när vi har att göra med ting som rör Gud, och vi kommer inte att bli rättfärdiga och inte heller kommer vi att uppnå någonting, för det kommer att bli som att säga till Anden: ”Jag är inte längre något barn och jag kan gå själv.” Bokstaven kommer således att döda Anden och vi blir sanna administratörer som bara vill flytta på papper och göra att varje sammankomst blir själlös.

Vad är då det viktigaste, lagen eller Anden? Om vi säger lagen, då dömer vi redan vår broder som sitter bredvid oss och som tillhör en annan kyrka, medan han redan har dömt oss och vi kommer att höra från var och en av oss: ”Vi har hela sanningen, och vi är de enda som har rätt.” Och så splittrar vi åter Kristus och återigen uppnår vi ingenting.. Om vi börjar med läran och dess innehåll, då kommer vi på nytt att hamna i kanske ännu större åtskillnad och vara än mer splittrade, och aldrig nå fram till det väsentliga. Jag menar inte med detta att vi skall göra våld på läran, eftersom läran är Kyrkans själva existens. Men om vi låter den Helige Ande leda oss i stället för att vi försöker leda den Helige Ande, då kommer Anden att ge liv åt bokstaven och lagen, och han kommer att visa oss den sanna läran, att Jesus Kristus är den enda aktiva principen i oss trots våra skillnader i lärans teminologi. För att klara denna handling i kärlek behöver vi djup, andlig fattigdom och ett överflöd av generositet. Låt därför våra samtal om läran börja med den Helige Ande. Låt honom vara den som tar oss i ärmen och leder oss och visar oss i hjärtat, att lärans innersta väsen måste vara grundat på kärlek, offer, frälsning och en total opartiskhet.

Vår splittrings synd

Om vi är splittrade och åtskilda, så är det på grund av vår intolerans gentemot varandra och vår högmodiga ande. Vi har då jagat bort trons utmärkande tecken, som är gudomlig kärlek, som Kristus sade om kärlekens dygd: ”Om ni älskar varandra kommer alla människor att se att ni är mina lärjungar.” Ändå tvingar Kristi kärlek honom att utveckla en gränslös barmhärtighet beträffande vår splittring, denna splittring som dragit över oss denna hjärtats torka och hårdhet som plundrar Kyrkan och åstadkommer att många avfaller i den kristna världen. Nu har världen, avfallen som den är, ingen plats för Gud, eftersom den är sysselsatt med en sorts självförverkligande. Världen idag vägrar att ge Gud ära, och vi lever i en tid när allt gott förvandlas till ont. De kristna blir oupphörligen avkristnade på grund av vår splittring, eller också går de vilse. Se er omkring och lägg märke till hur en sektion av Kyrkan har blivit förblindad på grund av sitt rationalistiska sinne. Så länge de tar sin tillflykt till sin egen ande, kommer de att fortsätta att vandra i mörkret. De kommer att fortsätta att förkunna sina egna lagar i stället för Guds lag. De kommer att försöka ändra Kyrkans tradition till mänskliga påhitt och motsvarigheter utan den sanning som finns i Kristus. Vi bör be för dessa kristna som lätt underminerar Kristi gudomlighet genom att plundra Kyrkan inte bara på dess ikoner, statyer och värdesaker, utan också på Kristi sanna Närvaro i Eukaristin. Om de proklamerar Kristus som Konung och bekräftar hans makt och ära, om de ropar ut hans fruktansvärda makt och sjunger lovsånger till honom och erkänner hans allmakt och hans mäktiga under, då borde vi fråga dem varför Kristus blir en stötesten för dem, när det gäller storslagenheten i hans gudomlighet i Närvaron i Eukaristin? Om de inte ser hans Gudomlighet med andliga ögon, kommer de också i fortsättningen att likna en sömndrucken man som aldrig fattar något man säger till honom.

Herren lät mig höra dessa ord från honom: ”Jag är den Allrahögste Översteprästen över hela mitt hus, detta hus som människor skoningslöst söndrat i sin brist på kärlek; skulle jag se mitt hus splittrat och i sådant uppror och inte ingripa? Min Eukaristi får mindre och mindre betydelse. Må alla människor veta att mitt kött och blod kommer från min Moder, Min Kropp kommer från den allraheligaste Jungfrun, från rent blod.”

Falskt sken och tom bön har aldrig kunnat lura Kristus, men när vi handlat i ömsesidig kärlek som lett till frid och ömsesidig förståelse, har hans Ande glatt sig. Hur kan vi idag förvänta oss att hans Ande skall glädja sig, när vi år efter år firar påsk vid olika datum, och fortfarande inte är enade officiellt, även om olika kyrkors påskdatum av en händelse kan sammanfalla som detta år? Hur kan hans Ande glädja sig, när lemmarna i hans Mystiska Kropp fortfarande är spridda som de förtorkade benen i Hesekiels vision? Vi gör fräckt uppror mot Gud och alla de himmelska makterna. Vi överträder utan fruktan hans kärleks lag inför hans Tron. Skriften säger: ”Den som vet hur man handlar rätt, men inte gör det, han begår en synd.” (Jak 4:17). Skriften ljuger inte och kan inte avvisas.

Vidare, hur kan vi förvänta oss att Kyrkan skall vara trovärdig inför ögonen på resten av världen, när den predikar frid, kärlek, enhet, broderskap och försoning för länder som massakrerar sitt folk, när vi, på samma gång, i vårt eget innersta massakrerar Kristi Kropp genom att så ofta kasta giftpilar på varandra? Vi, Kristi kungliga husfolk, har bytt ut vår ära mot skam. Gud kallar oss alla och inbjuder oss att vara ett, så att världen kan tro. (Joh 17:21). Först när Kyrkan blir helad genom att enas och återfå sin styrka, kan hon bli i stånd att försona världen med Gud. På samma gång, styrkt som hon då kommer att bli, kommer hon att kunna omkullstörta alla de mörka krafter som fördunklat världen och den Ondes herravälde, som håller oss kvar i splittringen.

Den Helige Andes roll när det gäller att leda oss till andlig enhet

Det är endast nådens Helige Ande som snabbt kan föra Kyrkan framåt till enhet och få oss att övervinna vår fruktan att gå framåt. Den Helige Ande är med för att bränna bort alla rötter som håller oss åtskilda och försenar vårt enande. Den onde är givetvis medveten om detta och fortsätter att skapa oroligheter där de normalt inte borde finnas och allvarligt hindra Kyrkans arbete och försena enheten. Det är därför som jag anser att det är mycket viktigt att vi underkastar oss den Helige Ande och är mer uppmärksamma på de gåvor som han ger Kyrkan. Vi borde sluta upp med att släcka den Helige Andes eld, som kan lysa upp Kyrkans inre. Därför är det viktigt att låta vårt jag ledas av nåden och inte av fruktan. Låt den Helige Ande vara som en Kristi återkomst (Parousia) inom Kyrkan.

Kristi Kropp, Kyrkan, växer, som vi vet, alltid till genom den Helige Ande och kommer att fortsätta att växa till ända till den sista dagen, för Kristus är Klippan, han är den som bygger Kyrkan, liksom han är Herden för sitt folk. Kristus är den allra högste Översteprästen för hela sitt hus, detta hus som människor utan förbarmande har splittrat i sin brist på kärlek. Skönheten och härligheten och frukten som det en gång gav i början av sin existens har nu fallit som rutten frukt. Om detta är fel, var finns då den apostoliska Kyrka som i sin iver att vittna om Kristus faller ner vid martyrernas altare, som ödmjukar sig på skammens och smärtans arena hellre än att förneka Kristus? Var är den lärjungeiver av tro som brinner av önskan om en global evangelisation? ’O Kristus, hur mycket mer måste Din Dyrbara Kropp bli genomborrad och genomträngd av en lans och bruten i stycken innan vi inser, att vi kan ha söndrat Din Kropp som redskap för själva söndraren. Vi har gjort det utan att vilja det och utan att veta om det. Hjälp oss att finna och bevara den heliga återstod som kallas din Kyrka. Hjälp oss att sammanfoga den igen. En förenad Kyrka besluten att främja din andra ankomst som en global uppenbarelse.

Fastän vi vet att det finns en ontologisk avgrund mellan den Helige Ande och oss kan den tas bort av den Helige Ande, och han kan nå oss för att visa oss, att den som verkligen är kristen är den som är kristen invärtes, och den verkliga andliga enheten är och kommer att finnas i hjärtat. Enheten kommer inte att skapas efter bokstaven utan av Anden.

Ja, utan hänsyn till hur mycket vi väntar oss av Kyrkan, utan hänsyn till hur vi ser hennes misslyckanden men också hennes triumfer, utan hänsyn till enhetens Kors som vi lägger på hennes skuldror, vet vi av erfarenhet att till slut kommer detta Kors att bäras av de renhjärtade. Om vi skall besluta oss för enhet nu, då måste vi öppna våra hjärtan och ta emot de själar som är benådade av den Helige Ande. När vi äntligen kommer att lita på de i anden fattiga som är villiga att bära enhetens kors på sina skuldror, då kommer vi att ha ett fullständigt öppet fält på vilket vi kan börja så frön till sann kristen enhet som skall omvända världen och sprida sin väldoft. Kyrkorna kommer då att låta den Helige Ande, som är den inre källan till kristen enhet, förnya dem och göra dem väldoftande först, sedan kommer de i sin tur att sprida denna vällukt till nation efter nation och föra alla till att bli ett i Sanningen och så bli en väldoft för Kristi Mystiska Kropp. Så skulle kyrkorna, särskilt vår ortodoxa kyrka, vara aktsam och inte släcka Anden och förfölja den mångfald av gåvor som han ger för Kyrkans väl, utan tillåta hans lågor att rena och ge nytt liv åt Kyrkans inre för att föra den fram till andlig enhet.

Den Helige Ande ropar till sin Brud om enhet också och säger:

”Be, så att jag, Guds yttersta fullhet, er andes uttryck, ljuset i era ögon, stiger ner bland er för att visa världen hur fel det har varit, för att visa kyrkorna orättfärdigheten i deras splittring och hur obarmhärtiga de är gentemot varandra, fastän de dagligen förklarar att det finns bara en Herre, en tro, ett dop och en Gud som är allas Fader, överallt och i allt. Vi kan inte säga: ”Du har gjort allt för att bevara enheten som jag gav till er i begynnelsen när du ännu var ett barn i min famn. Idag säger du: ”Jag är inte längre ett barn och jag kan gå själv . Och sedan dess gick du ut från min omfamning och vande dig att gå din egen väg. ...O Faderns barn ! Sonens frukt! Min stad och Min Brud! Din väldoft lämnade dig … kommer det att finnas några överlevande kvar i dig när Jag kommer att stiga ned i full kraft? (9.11.94) (9.11.94)

Jag tror också att det är tid att vi slutar upp med att skapa nya Getsemanen åt vår Herre. Låt oss i stället hänga girlander av kärlek runt Herrens huvud. Jag vill sluta med att säga att enhet kommer först när vi alla verkligen börjar älska Jesus Kristus.

 
Kyrkans enhet
Ett rop från det Heliga Hjärtat: Kristi längtan efter Enhet.
Hjärtats enhet
Påskens datum
Ett exempel på Enhet i Öst
Ekumenik och andlighet
Påven och patriarken Theoctist
Vassulas tal till Kyrkornas Världsråd

Ett rop från det Heliga Hjärtat: Kristi längtan efter Enhet.
Vassula talade till 500 pilgrimer, inkluderande en kardinal, flera ärkebiskopar, biskopar och en ekumenisk samling av präster och lekmän, en undervisningen om enhet som finns i budskapen, på den ekumeniska pilgrimsresan i Turkiet 25 maj 2007
 

Hjärtats enhet
Vassula håller detta kraftfulla tal på pilgrimsresan till det Heliga Landet 1998
 

Påskens datum
Jesus kallar oss att förena påskens datum
 

Ett exempel på Enhet i Öst
Monsignor Isidore Battika delar med SLIG pilgrimer ett uppmuntrande exempel från verkliga livet på enhet i Syrien
 

Ekumenik och andlighet
Ett ekumenisk tal som Vassula gav vid det internationella birgittinska centret Farfa (Italien), November 2001
 

Påven och patriarken Theoctist
Vassula närvarar vid mötet mellan påve Johannes Paulus II och den rumänske patriarken Theoctist
 

Vassulas tal till Kyrkornas Världsråd
An Address given by Vassula Ryden to the Ecumenical Conference of the World Council of Churches
 

"Enhet, Kärlekens Dygd"
Denna bok med utdrag ur budskapen visar för oss vad Gud säger oss, idag, att enhet mellan Kristna är väsentlig för att bringa fred, kärlek och försoning till världen.

Skriv på för att förena påskdatumen, så att alla kan fira Påskhögtid vid ett och samma datumOneDate.org - Rösta för att fira Påskhögtiden, alla vid ett och samma datum

 
 
DAGENS BUDSKAP:

Tolv Saligprisningar
 
FÖREGÅENDE BUDSKAP:

Du bedårar Mig med ditt ”ja”
 

 
HUVUDNYHETER:

Pilgrimsresa 2019 till Grekland - öppet för anmälan
Nu är det möjligt att anmäla sig till nästa pilgrimsresa 26 oktober - 3 november 2019

 
 



Snabbsök

© Vassula Rydén 1986 Alla rättigheter förbehållna
X
Enter search words below and click the 'Search' button. Words must be separated by a space only.
 

EXAMPLE: "Jesus Christ" AND saviour
 
 
OR, enter date to go directly to a Message