ÅTERVÄND TILL WEBBSIDAN:http://www.tlig.org/sv/spirituality/pilgrimages/vadstena_retreat/vagen_till_enhet/TYPSNITT STORLEK: NORMAL - STOR

Svenska » Spiritualitet » Pilgrimsresor & retreater » Retreat i Vadstena 2014 » Tal av Bo Westergaard: "Vägen till enhet" »

 

"Vägen till enhet" - tal av Bo Westergaard under retreaten i Vadstena, juni 2014

Tidigare i vår skakades den svenska kristenheten av en enskild persons konvertering till den romersk katolska kyrkan, Ulf Ekman. Efter det har en viss positionering skett, där inte minst de evangeliska har behövt markera vad som är evangeliskt, och vad som är katolskt.

Mitt i detta skrev Peter Halldorf en artikel som bidrog med ett lite annat perspektiv, ett vidare perspektiv. Hans artikel får utgöra en ram kring detta föredrag (artikeln i tidningen Dagen återfinns här). 

Min position kan i enkelhet beskrivas så här: evangelisk av födsel, men ändå tydligt katolsk i min tro. Får försvara katolsk tro gentemot protestanter, och försvara den evangeliska traditionen gentemot katoliker.

När jag på resorna med Sant Liv i Gud ofta fått svara på vad min lutherska - eller evangeliska - tradition är, så är det vanligaste ordet i mitt svar: "inte". "Vi har inte det där, vi gör inte det där". Det har gjort det tydligt att mest av allt handlar det om att vår tradition har blivit fattigare; det är avsaknaden av en hel del element som är mest i ögonfallande. (Dessutom har jag också märkt att kunskapen om protestantism är ganska dålig bland pilgrimerna i SLIG). Halldorf skriver:

"Vi behöver få tillgång till hela det vitala andliga arv som den stora kristna traditionen är bära­­re av. Det har blivit nödvändigt att åter ställa de mest grundläggande av frågor: Vad konstituerar en kristen kyrka? Hur byggs Jesu Kristi församling? Hur ser vägen ut till en framtida evan­gelisk katolicitet? Annorlunda uttryckt: Hur kan vi som tillhör de evangeliska kyrkorna berikas av hela kyrkans rika trosskatt samtidigt som det evangeliska arvet tjänar kyrkans enhet?"

Hur kommer det sig? Hur kommer det sig att många protestanter/evangeliska idag lever i en tradition som åtminstone somliga av oss ser som ganska fattig, berövad viktiga rikedomar? (Viktigt att komma ihåg att från en evangelisk horisont ser det inte alls ut så; tvärtom: man menar att den romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa har lagt till element som inte är ursprungliga, inte bibliska.)

"Det är viktigt att komma ihåg", menar Halldorf, "att förgrundsgestalterna till dessa evangeliska, frikyrkliga, rörelser som uppstod på 1800-talet inte hade för avsikt att bilda nya kyrkor. De ville se en förnyelse av det bestående. Detsamma gällde redan Martin Luther på 1500-talet”.

Han använder bilden av rännilar, vilket kanske är ett mer fruktbart sätt att beskriva kyrkornas olika vägar i historien än den vanliga bilden av ett träd. Trädet med dess grenar (oftast den romersk katolska som stam - ibland de ortodoxa som en nästan lika bred stam - och de andra som grenar) blir lite märklig; inga grenar söker sig ju tillbaka till stammen. Om kyrkan istället liknas vid en flod med ett antal sidoflöden så finns det mer hopp om alla flödens återförening. Halldorf:

”Det kan finnas skäl att se närmare på likhe­­ter­na mellan det lutherska och det frikyrkliga så som förnyelserörelser i olika tider. Kanske kan det hjälpa oss att förstå den kris bägge dessa kyrkor i dag upplever.

I en populär form av historieskrivning har Martin Luther tecknats som en antikatolsk rebell som ville befria kyrkan från Roms välde. Bilden är missvisande. Luther såg sig själv som en god katolik, ja, i själva verket som en bättre katolik än de kyrkoledare han kritiserade.

Han hade inga avsikter att bryta med Rom och bilda en ny kyrka, men ville vara en förnyande kraft inom den enda kyrkan. Varje sådan förnyelserörelse har som mål att göra sig överflödig.”

Luther ville förnya kyrkan, inte bilda en ny. Likadant alltså med de andra frikyrkorna. Men så skedde det som så ofta händer när kristna splittras.

Joel Halldorf skriver i en artikel i Dagen som handlar om Maria:

”Det som förknippas särskilt med den ena gruppen förkastas helt av den andra. Protestanterna uppfattade den katolska vördnaden för Maria som överdriven och övergav den därför helt – vilket bara ledde den Katolska kyrkan att betona den än starkare.

Vi känner igen mönstret från väckelsens historia: när pingstvännerna lade tonvikten på tungotalet vände sig andra kristna helt emot det – vilket ledde pingstvännerna till att betona det starkare. Samma sak med Livets ord på 1980-talet: När de ansågs överdriva talet om helande slutade andra frikyrkor att be för sjuka.”

Så fördes olika kristna längre och längre bort från varandra, och kände sig alltmer främmande för varandra. Ordet katolsk blev en konfessionell beteckning, och protestant - ett ord som började användas så sent som 1800-talet - blev liktydigt med icke-katolsk.

Peter Halldorf igen:

”Frikyrklighetens kris hör samman med det faktum att hennes identitet är utpräglat profetisk. Det är inget att skämmas över. De frikyrkliga väckelsernas förgrundsgestalter var inte bara predikanter i allmänhet. De var profeter som talade så att folk fick ett styng i hjärtat. Utan profeter förtvinar kyrkan. Vi behöver dagligen be att de sänds i vår väg.”

Både den lutherska tradition och den frikyrkliga är profetiska i sitt ursprung. ”Det är inget att skämmas över”, säger Halldorf. Vi, på denna retreat, vet väldigt väl att detta är sant. SLIG är en ju också en profetisk kallelse, och vi vet att en sådan är nödvändig för kyrkan! Vi kan därför förstå att det som var det profetiska ursprunget i både den lutherska traditionen och de frikyrkliga var nödvändigt, väsentligt. ”Utan profeter förtvinar kyrkan”.

Jag visade vid ett tillfälle en av Svenska Kyrkans biskopar Vassulas dialog med Troskongregationen (CDF-dokumentet), och vid ett samtal efteråt sade biskopen om Sant Liv i Gud: ”Ja, ja, det är väl inte så mycket fel på det, men vad skall vi med det till? Vi har ju kyrkan (Bibeln, sakramenten..), så vad skall vi med det till”?

Hade jag varit lite snabbare i tanken så hade jag svarat honom: ”Om vi nu har kyrkan (Bibeln, sakramenten…), vad skall vi då med Gud till? Kan inte Han hålla sig däruppe och låta bli att lägga sig i våra angelägenheter?”

Vi vet ju också att denna ovilja att acceptera profetiska inslag förekommer också inom den katolska kyrkan, och bland de ortodoxa. Det är därför inte så märkligt att det uppstår nya kyrkor och samfund, särskilt inom en protestantisk miljö, som t.ex. Skandinavien - det finns ju som ett inbyggt frö i den protestantiska mentaliteten, att bilda nytt när det går oss emot.

Halldorf ställde en gång frågan till Ulf Ekman: ”Är det profeternas uppgift att bilda nya kyrkor?” och svarar själv i denna artikel: ”Nej”.

”Snarare [är det] att få de befintliga kyrkorna att öppna för Andens vind. När profeterna bildar nytt och väckelsen organiserar sig i samfund, riskerar den att utestänga sina anhängare från bredden, höjden och djupet i kyrkans rika trosskatt.”

Här rör han vid något viktigt. När det som är en profetisk kallelse, rörelse, förvandlas till en egen kyrka, samfund, förlorar man något av helheten, fullheten av den kristna tron.

En profetisk uppenbarelse, som Sant Liv i Gud, kallas inom katolsk teologi för en ”partiell uppenbarelse”, för att särskilja den från Kyrkans Trosskatt, alltså den fulla uppenbarelsen. Ingen profetisk uppenbarelse, inte ens en så rik och omfattande uppenbarelse som Sant Liv i Gud, kan göra anspråk på att äga den fulla uppenbarelsen. Varför? Därför att syftet är ett annat. En profetisk uppenbarelse tjänar flera syften; att korrigera, att påminna om sådant som tappats bort på vägen, att fördjupa förståelsen av den en gång givna uppenbarelsen i Kristus, att vägleda osv. Alltid i en konkret historisk kontext. Syftet är aldrig att ersätta den redan givna fulla uppenbarelsen, utan bara peka på nödvändiga saker i en viss given historisk kontext. Det betyder att det alltid är en begränsad del av uppenbarelsen som lyfts fram.

Samma sak, menar jag, gäller även dessa profetiska rörelser som uppstått och som idag är egna kyrkor och samfund, däribland den lutherska och de frikyrkliga. Då startade man från det väsentliga man hade funnit, det viktiga som man lyfte fram, och byggde sin teologi, sin tradition kring detta. Men då tappade man bort en del på vägen, och gick lite vilse emellanåt.

Lika lite som en profetisk uppenbarelse kan göra anspråk på att utgöra den fulla uppenbarelsen, lika lite kan dessa, från början, profetiska rörelser göra anspråk på att äga den fulla uppenbarelsen. Helt enkelt för att det ursprungliga syftet var ett annat.

Å andra sidan, "Vad hjälper det ha hela den fulla uppenbarelsen om man använder den som huvudkudde?" (citat av den katolske teologen Jaques Maritain). 

Halldorf skriver att all kristendom behöver den stora Traditionen att bottna i.

”Traditionen är garanten för en kristendom som bevarar förbindelsen med sina rötter. Den ger det perspektiv som gör risken för självförhävelse något mindre: vi var inte först, har inte hunnit längst eller förstått mest.”

Har alltså frikyrkorna, och den lutherska traditionen, haft sin tid? Är det ett projekt som bör avslutas? Nej, det är jag inte säker på. Som Vassula säger ibland så måste ”varje kyrka dö bort från sitt ego”, men det betyder inte att de skall dö bort från sin själ. Tvärtom, kanske är det viktigaste att man försöker finna tillbaka till den ursprungliga visionen, till det väsentliga i sin tradition. Det är en rikedom.

Men sedan, öppna sig för den stora kristna Traditionen. Inte vara rädd för det som, trots allt, majoriteten av alla kristna i alla tider har trott. Och det är förstås här en stor del av svårigheten ligger. Jag återkommer strax till det.

Först Halldorf igen:

”För frikyrkorna, och för Svenska kyrkan, innebär det att synlig kristen enhet till sist också förutsätter en form för gemenskap med Roms biskop och aposteln Petrus efterträdare. Vi talar då inte om enhet under Rom, utan enhet med Rom. En sådan gemenskap förutsätter givetvis en ömsesidig respekt.”

Medvetenheten om att ett enhetens ämbete behövs i Kyrkan har ökat, också bland de som kommer från frikyrkorna. Peter är en av dem som säger det offentligt. Men kritiken och rädslan från många är just att de upplever att de skulle hamna under biskopen av Rom; att den stora Romersk Katolska Kyrkan skulle sluka allt, omintetgöra den egna kyrkliga identiteten om man hamnade under Rom.

Vi vet också att detta med biskopen av Rom, "Petrus-av-idag", är något som Jesus återkommer till ofta i budskapen, t.ex: "de som går under Luthers namn och som har isolerat sig helt och hållet, måste återvända till Petrus;” (22 dec 1987)

Nycklarna till enhet

Vad är nycklarna till enhet?

Är det att tillhöra ”rätt” kyrka, oavsett om det är den Romersk Katolska, någon Ortodox Kyrka eller en framgångsrik friförsamling? Nej.

Är det att konvertera till ”rätt” kyrka? Det kan vara enskilda människors kallelse, men jag tror inte att den stora rörelsen mot enhet går genom enskilda människors konversioner.

Nej, det Jesus säger i budskapen pekar på två dygder: kärlek och ödmjukhet. Det är mycket enkla ord, men de är mycket viktiga. Kanske kan man på ett enkelt sätt förklara dem på följande sätt:

- Kärleken gör att vi vill bli ett.

- Ödmjukheten gör det möjligt.

Det sitter alltså inne i oss, inte i vad vi tillhör, eller vad vi håller oss till. Det är en fråga om hur vi förhåller oss till varandra.

De som tillhör de unga kyrkorna eller samfunden har svårigheter med att se hur vissa saker i de gamla kyrkorna kan betraktas som kristet. MEN, det är verkliga svårigheter, och det måste vi komma ihåg. Frågan om Maria och påven, som är det vanligaste att lyfta fram, är verkliga svårigheter! Det är som med t.ex. ett matematiskt problem, eller en gåta: man lägger sin panna i djupa veck för att lösa det hela, och det bara går inte. Men sen, när man plötsligt ser svaret, då kan man för sitt liv inte förstå hur det kunde vara så svårt. ”Vad är problemet?” - frågar man sig då. Det är "polletten som trillat ner". På liknande sätt med dessa frågor, om Maria och påven.

Vilka har problem med, t.ex. Maria? Inte katolikerna, inte de ortodoxa, inte ens muslimer eller ”vanligt folk” - nej, bara de som lärt sig att det är fel. Men det man lärt sig en gång sitter hårt. Även den som läser SLIG och tror att det som står om Maria är sant kan ha stora svårigheter att ta till sig det - man är så djupt präglad av det man en gång lärt sig.

Det är viktigt att komma ihåg hur svårt det kan vara när vi möter dessa reaktioner, dessa svårigheter. Ödmjukhet är nödvändigt. Utan kärlek finns det ingen vilja att hjälpa.

Båda sidor behöver ödmjukhet för att sätta sig in i den hur den andre ser på saken. Hur det hela ser ut från andra sidan. Båda sidor behöver kärlek för att ens vilja göra det. Jag talar nu inte främst om andra människor, utan om oss som sitter här. Om mig! Jag har vid många tillfällen uttalat mig nedlåtande om frikyrkor, och jag har ändå läst SLIG 17-18 år.

Jag har också mött andra, inte minst katoliker, som uttryckt sig föraktfullt och nedlåtande mot mig som lutheran, på ett sätt som definitivt inte gagnar enheten. Knytnäven har legat väldigt nära… Det behövs en beredskap att förlåta de ekumeniska sår som kan vi kan ha tillfogats, eller be om förlåtelse för det vi gjort andra.

”Om vi som kommer från de yngre kyrkorna behöver en medveten överlåtelse åt de katolska och ekumeniska ideal som utmärker traditionen från kristenhetens första årtusende, behöver de äld­­­­­­­­­­­­­re kyrkorna, i synnerhet den romersk-katolska, en vilja att erkänna de reformatoriska rörelsernas profetiska bidrag till kyrkan. (Halldorf)

Det är en fråga om ömsesidig ödmjukhet och kärlek.

Vägen till enhet

Hur ser vägen till enhet ut? Jag har inte sagt så mycket om det, och kanske kan vi inte veta så mycket om det. Peter skriver:

”Vägen till enhet går inte genom att vi konverterar till varandras kyrkor – om än det kan vara enskilda människors personliga kallelse och därmed göra dem till omvända brobyggare – ännu min­dre genom att den ene lägger den andre under sig. Jesu väg ser annorlunda ut: Han är mitt ibland oss som Guds tjänares tjänare. Och förmodligen kommer vägen till den synliga enhet som Jesus bad om bland sina lärjungar att få oss alla att häpna. Har inte överraskningsmomentet alltid varit utmärkande för den helige Andes gärningar?”

Enheten blir nog en överraskning. Maria säger i ett av budskapen att enheten ska komma lika plötsligt och oväntat som Berlinmurens fall, en bild som också den tidigare ledaren för Vatikanens enhetsråd Walter Kasper använde.

Om kyrkorna vill och vågar ta steg mot enheten och dela sina olika rikedomar med varandra, då kommer ingen kyrka att förbli vad den är idag. Alla kommer att förvandlas.