ÅTERVÄND TILL WEBBSIDAN:http://www.tlig.org/sv/background/danielstart/angel-pg3/www.tlig.org/sv/background/danielstart/angel-pg3/TYPSNITT STORLEK: NORMAL - STOR

Svenska » Bakgrund » Hur min ängel tog kontakt » Satans angrepp »

 

Hur min ängel tog kontakt (forts.)

Satans angrepp

Innan jag börjar min redogörelse av dessa upplevelser skulle jag vilja citera det som Marie-Eugene skriver om demoniska angrepp i sin bok ”Jag är en kyrkans dotter”.

”Allt för mycket står på spel vid konfrontationen mellan det mänskliga och det gudomliga, mellan Guds renhet och själens orenhet, för att inte djävulen med all sin kraft skulle ingripa. Ännu endast en liten tid har själen kvar, innan den är renad av den dunkla natten och i säkerhet för hans angrepp. Den blir då ett fruktansvärt vapen mot honom. Därför utnyttjar djävulen själens ofullkomligheter och dess bundenhet till det sinnliga; alltså det övertag han ännu kan begagna. Johannes av Korset konstaterar: ”Den onde ställer sig nämligen, förslagen som han är, vid skiljevägen mellan sinnena och anden...” (Levande kärlekslåga, strof III, vers 64.))

”Mörkret i dessa regioner, själens oreda, förvirrad som den är av det aldrig tidigare upplevda, lidandets intensitet, allt detta skapar särskilt gynnsamma förhållanden för mörkrets och lögnernas furste.”

Djävulen kan lätt gissa sig till att själen mottar gudomliga samtal tack vare vissa yttre tecken på att sinnena är fridfulla och i djup tystnad. Vår doktor i mystik säger:

"Vid andra tillfällen, när Gud verkar genom en god ängels förmedling, förekommer det att djävulen varseblir vissa nådegåvor, ty dem som Gud ger genom en god ängels förmedling, dem tillåter Gud ofta att djävulen får kännedom om. Detta sker framför allt därför att han skall kunna motarbeta dem av alla sina krafter, så som det i rättvisans namn tillkommer honom och så att han inte skall kunna åberopa sig på sin rätt och säga, att han inte fått tillfälle att försöka besegra själen, såsom han sade om Job (Job 2:4-6)." (Dark Night, Bk. II, xxiii; Peers, 1,449)

Sådana är problemens natur i andens dunkla natt, och orsaken till dem. Denna natt är ett möte, eller snarare en riktig strid, övervakad av den kärleksfulla Visheten. Gud etablerar sitt suveräna herravälde i själen endast sedan han har borttagit obenägenheten för det gudomliga och besegrat alla onda krafter som i den äger någon som helst makt.”

Jag har tagit med detta, för att läsaren bättre skall kunna förstå varför Gud låter Satan störa själens fostran.

Det var efter denna underbara dag jag tillbringade med vår himmelske Fader, som hela helvetet bröt lös! Satan attackerade mig ursinnigt. Det första jag hörde från honom lät mer som ett vilddjurs rytande än en mänsklig röst. Rytandet tycktes säga, ”Försviiiiiinn!” Jag antog att ”Försvinn” betydde att jag skulle sluta upp med samtalen med min ängel och med Gud. I total ängslan vände jag mig om och sökte min ängel, men Satan tycktes ha tagit all plats och med våldsamt hat började han kalla mig för alla möjliga fula namn. Han fick mig att känna en sådan ångest och en sådan fruktan i min själ att jag kunde ha dött, om inte Gud hade haft andra planer gällande mig. Jag hade aldrig förut stött på ett sådant raseri. Jag befallde honom att försvinna därifrån men detta tycktes uppväcka ett ännu större raseri hos honom. Det var som en vansinnig människas raseri. Skummande av vrede och som någon från sina sinnen röt han med en mycket hes röst: ”Va’ sade du? Försvinn härifrån, din hora... försvinn härifrån, eller så låter jag helvetets eld ta hand om dig!” Jag hörde mig själv svara: ”Nej!” Och med mitt ”Nej” menade jag att jag INTE KOMMER att lämna Guds eller min ängels närvaro. Sedan fräste han tillbaka att jag var förbannad och kallade mig för alla möjliga fula ord.

Det är svårt att förklara den ångest som djävulen kan fylla själen med. Fenomenet är något som, trots att ditt förnuft säger dig att du inte är galen, du inte kan kontrollera. Denna ångest brukade komma i omgångar, och som om det inte var nog med Satan själv, skickade han dessutom demoner för att angripa mig. Vanligen när de attackerade mig, var det någonting mycket skräckinjagande som sakta växte inom mig, men det går inte att jämföra med då man blir skrämd på vanligt vis, av någonting utifrån. Det var en känsla som jag inte kunde stå emot.

Min stackars ängel kunde bara säga ett enda ord i dessa fruktansvärda ögonblick, stunder då jag trodde att jag skulle förlora mitt förstånd, han sade: ”BED!” Jag tiggde och bad min ängel att slippa denna upplevelse, för den tycktes vara i evighet.